One year as a volunteer

EVS ÄR...

EVS är precis och inte alls som övriga livet. Livet där hemma. Ditt projekt kommer troligen ha toppar av entuaism, motivation och glädje. Samtidigt som det kommer att ha dalar av besvikelse, missnöje och frustration.

För mig och som det generellt visat sig så går det först nämda självklart till övervikt. Vilket är en oerhörd fördel! Men bara för att det näst nämda inte visar sig lika ofta så behöver det inte betyda att det inte existerar. Precis som i vanliga livet.

Aldrig!! under min tid här har jag velat avsluta mitt projekt före end datumet. Och förhoppningsvis kommer jag inte heller. Men trotts dessa så kallade dalar så vet jag, och kommer jag, ta det till min erfarenhet, kunskap och fortsatta framtid. Läxor och problem är inte alltid roliga dom finns där. Gör sig påminda om hur oerfaren, okunnig men tack och lov så finns de där också för en, dig, mig, vem som helst, att lära av.

Vi hade ett möte idag, med chefen av organisationen, våra mentorer och alla volontärer förstås. Mötet var annordnat för att diskutera de misförstånd, missnöjen osv. som funnits bland oss volontärer. Vad ämnet handlade om kunde vart vilket som helst, det hade egentligen inte spelat någon roll. i detta fall var det angående Ny skrivna regel, missförstånd på vad som annses vara privatliv och inte. Och sist men absolut inte minst. Dina rättigheter som volontär.
Jag ska inte kommentera situationen i sig särskilt mycket. Men skriver för att beskriva, tipsa och upplysa övriga läsare som funderar på ev. EVS. Att liknande situation, kan komma, mest troligt kommer att hända även dig.

Mitt tips är, läs på dina rättigheter som volontär, aktivitets överrenskommelse och stå upp för dem. Ofta får man höra om skyldigheter, vad man bör och inte bör göra. Alltför sällan är man själv medveten om vad för rättigheter man har. Vad man kan göra? Agera utifrån dem.

Resultatet av själva mötet kan eller kanske bör jag inte kommentera för allas respekt. Men att se en av mina vänner, min nuvarande så kallade familj, gråta för allt vad hon egentligen talade för var hennes och våra rättigheter, att känna sig bekväm här. Det var besvärligt och inget jag hade förväntat mig att se. Hon var inte ensam att dela dessa åsikter. Vi försökte i alla fall.

...det finns en dålig tendens runt om i volontär skaran som befinner sig och passerat här. Att ge upp finna sig i det, bara gå och vänta tills projektet tar slut. Förjävla dålig tendens. Håller jag på att falla med strömmen? Jag trodde på en förändrig. Kanske fortfarande tror, eftersom jag har långa te samtal med den metor jag har som jag tror faktiskt kan ändra något. Motivationen att jobba för det bättre, even better, finns och har alltid funnits. Dags att agera? Eller bara leva galenskaper och lämna projektet som jag fann det?

Jag lärde mig ett turkiskt uttryck idag:

” Azimle sıçarsan kayayı delersin” – Något i stil med: Skiter du bestämt så kan du allt skita genom betongen. Alltså, har du viljan, kan du åstadkomma vad som helst.

Verkar passa bra in på denna situation...
Men som jag tidigare nämnt inte ens din EVS är eller kommer alltid vara en dans på rosor.

Lördag natt.

Har vart en aning abitiös i veckan och använt den rosa, patetiska kamera som jag har haft med mig.
Så därför låter jag bilderna säga allt om veckans händelser.




På torsdag och fredags schemat var det "EVS promotion". Så vi besökte två av Gazianteps universitet. "Gaziantep university" och "Gazikent". Vårt slogan var "Say yes to EVS!". Lite stolt är jag som lyckades etablera mitt förslag! Det var väldigt intressant. Pratade turkiska inför två klasser från power oint presentationen, vem hade kunnat tro det? Träffade en lärare från Kenya som visade sig prata svenska. Byggde ut min umgänges krets ytterligare.




På tisdags kvällen slog kreativiteten till och jag passade på att sprida lite visdoms ord i organisationen!




Fredag kväll = Happy Hour = Veckans tema var 80's party / bad taste party! Helt okey, chips och annat onyttigt till middag. Dålig musik. Oacceptabla dans moves. Och kläder som har sett sina bättre dagar.



Onsdag kväll var det dags för blekning av håret igen! Min mentor verkar ha en stor passion och rätta händer för att göra jobbet! Har jag inte Mikk runt mig som säger till då det är dags för månads omgången så har jag Sewim, min kära mentor som har pli på mitt utseende åt mig!




Snöat har det gjort till och från under veckan. Som försvunnit under dagen. Vår minibuss som vi för övrigt tar oss till aktiviteterna med.




Efter 80's partyt på fredag kväll, begav vi oss till mina vänners bar. Det här är volontärerna som var tillräckligt modiga att hänga på!




Idag (Lördag eftermiddag) begav jag mig tillsammans med några av mina turkiska vänner på en mindre bilutflykt runt Antep. Ett foto av Antep från en kulle.




En bild från ikväll, en grupp volontärer med vänner och mentorer bestämde sig för att utforska nattlivet. Först gick vi till en bar med live musik, senare var det dags för disco. Glada som alltid är vi också!


Men ännu är inte veckan slut! Imorgon blir det att försöka stiga upp tidigt (tidigare). Har en "photo session" med en potograf från kommunen. Kul och häftigt! Bilder för broschyrer och informationsblad för att marknadsföra kommunen i sig. Volontär är man, och vad gör man inte för det bättre?!

Kommentera!

Med en snabbkaffe i ena handen...

...sitter jag med nymålade naglar på sängkanten och funderar på vad jag bör dela med mig en dag som denna. Färgen på gardinen fick avgöra dess öde. Röd, patetiskt.

Lördag. Enda planen som jag har i dag är att gå och köpa mig en fotboll. Funderar på att be mina kära fjärde moder och far att posta fotbollsskorna. En vacker dag. Det är näst intill omöjligt att hitta ett tjej fotbollslag i Antep. Så de få stunder under arbetet, på skolgården, på gatan passar jag på att trixa och spela med grabbarna. Generellt blir folk förvånade när de ser att en tjej kan spela minst lika bra som killarna. Känns bra att sticka hål på lite fördommar somliga dagar.
Fotbollsträningarna känns väldigt långt borta. Kommer köpa mig en boll och bryta mig in på konstgräsplan i universitetsområdet en mörk natt. Kan ju alltid försöka.

Lite bilder från baren igår:




Blev ett spontan besök, visade sig att mesta dels av mina vänner redan var där!



Trotts att min turkiska är "värdelös" och engelskan inte är särskilt etablerad i Gaziantep än så är språkbarriären långt ifrån ett problem.



Barägare gör bra vänner (Y)



Suddig bild av mig och min turkiska mentor som tur håller koll på mestadels av mina galenskaper.

Låter bli att ladda upp bilder från tillfället vi "jag" fick för oss att dansa på borden. Behöver jag ens förklara varför?


Dags att köpa fotboll!

På fredag kväll är det äntligen dags för ”the swedish cultural evening”.

Tanken med det hela är att jag ska presentera sverige, delar ur vår kultur. Jag förväntas laga svensk mat, visa någon kortare film, ladda upp med svenska lekar, musik och galenskaper.

Som ensam svensk här, har jag friheten att välja och göra i princip vad som helst med dessa stackares intryck av sverige här.

Därför behöver jag idéer, massor, jag är less på att stå och snacka om ABBA och IKEA. Vad är vi egentligen mest stolta över? Vad är det som är så galet med sverige egentligen? Vad består det moderna sverige av? Swedish house maffia, The hives eller absolut vodka?

Kommentera här, på facebook eller någon annanstans och hjälp en bortsprungen svenne.



Svenska flaggor har jag gott om här borta. Tillsammans med ahlgrensbilar, djungeelvrål, sill, kaviar och Västerbottens ost.



Absolut vodka är ett måste. Lätt och billigt att hitta här i Antep.

Thursday it was


Dagen började tidigt. Väcktes kvart över nio av Veronica, en spansk, otroligt rolig volontär som jag delar lägenheten med.
Hela veckan har vi haft ett special schema med aktiviteter som vi själva valt, och hållit i. Sen skolorna har ledigt under veckan så har många av övriga aktiviteter också ställts in. Men lediga är vi då inte. Istället så har vi ett helveckas program med grabbarna från Munir Onat. Ett boende för unga killar i riskzonen, från åldern 13-18 ca 20st. Dagens aktiviteter bestod av ”photo story” där vi tog foton i en serie för att skapa någon form av bild spel med olika teman. Efter lunch delades gruppen och mestadels for till det berömda mosaik museumet med grabbarna för frågesport. Medans vi övriga (fyra volontärer) gick till mosaik kursen där vi gör mosaik med blinda och gatubarn. Jag spillde lite blod under knäckningen av stenar, men klarade mig undan i en del i alla fall.
Eftermiddagen spenderade jag i gymmet och kvällen bestod av så kallad ”cinema” där vi alla samlades för att se en animerad barnfilm på turkiska.

I natt, ungefär nu, anländer en ny volontär (!) på Gazianteps flygplats. En tjej från Frankrike. I princip det jag vet by now. Hur länge hon stannar, hur gammal hon är, vad hon heter osv. har jag inte en blekaste aning om. Men det löser sig.

Hjärnan går på högvarv för planering av helgen. Flashmob i shopping gallerian? Dagsutflykt till Syriska gränsen? Eller en vanlig krogrunda? Fortfarande inget spikat.

Do:s and don’t:s

*skiter I att skriva datum och tid, har börjat tröttnat på det

En kortare lista med snabba tips vad att göra och inte göra i Antep, Turkiet. Notera att den är baserad på egna erfarenheter! Ta det hela med en nypa salt, luta dig tillbaka och enjoy.

Do:s
Skicka pengar i bussen -  Var inte rädd för att gå och sätta dig först (om det nu finns ngn plats, vilket inte händer särskilt ofta) när du går på en lokalbuss. Och sedan knacka grannen framför för att be dem skicka vidare, vidare och vidare till chauffören. Verkar helt uppenbart. För att sedan få växeln skickad tillbaka.

Bär de kläder du känner för – Helt ärligt, folk kan slänga en nyfiken eller förvånad blick på dig. Vilket de gör ändå, eftersom du är utlänning. Men i det långa loppet, ingen bryr sig. Okej, det är syd-östra Turkiet, en av de mer konservativa delarna i landet. Men kläder spelar ingen större roll, dessutom känner du dig bara mer bekväm.

Släng allt i ett – Pet-flaskor, glasburkar, mjölkkartonger, allt som vanliga svenskar skulle skölja ur och diska tio gånger innan återvinning. Glöm allt vad som heter återvinning och ”tänka på miljön”. Inte ens kommunen verkar ha kommit på den iden än. Som laglydig svensk kan det kännas grymt och hänsynslöst. Men vad kan man göra... Försöker tänka på de fattiga stackare som gräver i sopcontainer efter återvinningsmaterial som dessa, åtminstone får de en slant mer i fickan.

Var en laglös svensk – När det kommer till bälten i bilar, kan du bara hälsa hem. Bli inte förvånad, skit inte på dig. Ja vet, det kan kännas otäckt till en början. Du känner dig lite extra mesig och kommer på dig själv att helt plötsligt vara så hemskt laglydig. Finns det inget bälte, finns det ingenstans att knäppa fast. Ta ett djupt andetag och ber till den gud du nu tror på. Och sitt framför allt inte som en rädd sjuåring med gråten i halsen.

Don’t:s
Titta inte främlingar i ögonen – Detta gäller både killar, män, kvinnor som tjejer. Uppenbarligen verkar det finnas en tendens att männen tror att du flörtar med dem. Kvinnorna ger dig bara avundsjuka eller bitchiga blickar. Så det tjänar inte särskilt mkt till det.

Kissa absolut INTE på gatan – Oavsett tid på dygnet, centralt eller i utkanten av stan. Oavsett hur mycket du gömmer dig eller hur länge du stannar i området efteråt. Dina turkiska kompisar lär bli något oroliga och irriterade. Och till och med följa efter dig, där du sitter, alltför att hindra dig. Inte för att tala om att du inte får kissa i fred, det är nog bland det värsta du kan göra antar jag.

Bli inte förvånad av en nyp här och där – Och då menar jag inte på kroppen. Men på gatan. Utlänningar är inte vanliga i Antep. Du kan möta både positiva och negativa reaktioner. Om äldre kvinnor nyper dig i kinden, i en affär, hemma hos vänner, i trappuppgången. Ta det som en komplimang (vilket det tydligen är), skaka av dig chocken, spela lite generad och tacka för kommentaren som hon gav dig oavsett om du förstår språket eller inte.


Listan är lång, detta är långt ifrån allt som jag skulle kunna berätta om. Mer kommer senare antar jag. Håll utkik!

Lite bilder för omväxlingens skull:



Sista fotot på flygplatsen innan Goran & Eli lämnade Antep för 3 veckor sen.




Galenskaper från Eli & Gorans avsekdsfest.




Så spenderades nyår på klockslaget, natten var fortfarande ung.

Lördag 28 jan 16:47 lokal tid

Allt för lång tid har gått sen senast jag bloggade. Glömde till och med bort mitt lösenord till bloggen och skämdes ögonen av mig då jag insåg att senaste inlägget var från november. Hmrf...
Vad har hänt sen sist? För mycket. Jag besökte kära moderlandet över jul. Otroligt trevligt, som jag spenderade med familj, vänner och före detta socialsekreterare. Gick ut en helg på krogen under mitt besök i Sverige. Fantastiskt att få träffa gamla ansikten och förvånansvärt nog blogg läsare som undrar hur jag har det, uppmuntrar och motiverar mig.
Har fått en hel del mail från Sverige, av vänner och vänners vänner som säger sig läsa min blogg (trots bristen på inlägg) och som undrar hur man tar sig i väg på ett äventyr som detta!

För ett äventyr är det!
Efter 4 månader som det nu har gått sen jag kom hit. Har jag äntligen hunnit etablera mig inom vänskapskretsen också. Inte bara inom volontär kretsen utan också på det lokala planet. Och det är jag alltid lika tacksam över, volontärerna här som du gör till dina vänner kommer alltid att lämna en vacker dag. Men de lokala bistår (förhoppningsvis) till den dag då du själv faktiskt åker.
Lokala vänner är också ett sätt att se staden och landet du bor i ur ett annat perspektiv. Ur ett perspektiv som du som ”turist” aldrig skulle få en chans att se.

Jag trodde Antep var dött pga dess placering i syd-östra-mer-konservativa Turkiet. Men så här långt in i min EVS period kan jag bara säga att ”den som söker, han hittar”. Och man lär sig att uppskatta det lilla, trots att det inte är i närheten av det man tycks vänja sig vid hemma i Sverige.

För några veckor sen hann jag med en trip till Izmir, på mid-term-meeting. En form av utvärderings möte med överigaeuropeiska volontärer runt om i Turkiet. Mycket hände under dessa tre givande dagar, roligt, lärorikt och extraordinärt. Något att berätta om i kommande inlägg.

För övrigt, vad kan jag säga, en av mina närmaste volontär vänner i organisationen lämnade oss i Måndags, Raoul från Rumänien. Han var här i tre månader. Och som en tradition med nära vänner, levde vi som party-kungar den sista veckan.

Slutligen kan jag bara säga, att jag har vant mig vid att logga in på Facebook och finna idioter som frågar efter sex utan att ens ha pratat med mig. Utan hörts tala om mig från en kompis, kompis eller liknande. Inte att glöma; idioter finns i alla länder, alla kontinenter. Så låt bli att döma turkarna i helhet bara för att jag råkat ut för just dem. Jag har börjat ledsna på att bemöta dem med artighet. Och bli förvånad över mig själv hur grov i orden jag kan vara.

Nog skrivet för idag. Dags att gå till gymet.
Här är några bilder från senaste tiden:


Torsdags = tequila kväll! Från förra veckan, sista dagarna innan Raoul återvände hem.


Lördag kväll från förra veckan. Utgång i Gaziantep med Raoul & goda lokala vänner!


Vädret i Gaziantep för tillfället. I parken framför vår lägenhet. Ingen hemlängtan till Sverige här inte!

Söndag 27 nov 23:39 lokal tid

 

Well, nu sitter jag i lägenheten och försöker fundera ut vad som har hänt sen sist medans jag dricker min favorit öl. Efes Dark – öl med kaffesmak. It’s just like that either you love it or you hate it.

 

Så varför denna brist på mitt tidigare “aktiva” bloggande?

 

Jag kan lätt hitta på tusen ursäkter. Men jag ska vara ärlig. I haven’t had the time. Kombinerat med lathet. Vi har vart utan internet under nån eller några veckor här I lägenheten, det kan vara en ursäkt

 

Så vad har jag gjort? Vad har hänt?
Jag ska försöka hålla mig kort.

 

Well, min kära rumskamrat Kate avslutade sin EVS för ungefär en vecka sen. Så jag är ensam i mitt rum nu, vet inte hur länge det kommer vara så. Men jag kan säga, for sure, jag trivs.

De sista 10 dagarna före honom återvände till Makedonien levde vi som rock stars. With that i mean, vi var galna, gick ut med vänner varje kväll också under veckodagarna. Vi träffade nya fantastiska vänner, gick ut 1 på natten. Umgicks hela nätterna, sov två timmar på morgon kvisten och kröp hem på tandköttet, böt kläder och gick till jobbet. Jag är fascinerad över att vi ens överlevde, att vi orkade, men vi var enade om att spendera hennes sista tid här in bästa möjliga sätt. Och så här efteråt kan jag nöjt säga att vi lyckades.

 

Svenska för mig känns inte längre som ett språk. Jag känner mig så bekväm med engelskan, drömmer till och med på engelska. Och har vant mig med att prata turkish-english generellt sett. Jag har till och med svårt att skriva på svenska på facebook chatten. Byter automatiskt till engelska när jag inte längre kommer ihåg och har svårt att uttrycka mig på svenska. Det faller så naturligt och går så mycket fortare sen jag redan tänker på engelska.

 

För övrigt arbetar jag, försöker besöka så många platser som möjligt här i Antep. Hänger runt med lokala vänner, träffar nytt folk, går till biblioteket för att plugga turkiska. Dricker öl. Snackar skit, som alla andra här. Aha, something like that.

 

Det har blivit en vana att bo i lägenheten utan varmvatten och central värme. Ibland vaknar man upp och inser att vi inte har någon elektricitet, ibland inget vatten, ibland utan internet. Ibland utan alltihop. Det har blivit en vara, jag har acklimatiserat mig och jag klagar inte. Det här är mitt hem, i love it.

 

Aha and... jag har bokat biljetter till Sverige över jul. Well, jag försökte hålla det som en hemlighet, men de flesta vet nog redan om det vid det här laget. 15 dec lämnar jag Antep, och 29 kommer jag vara tillbaka. To be honest, jag ville inte åka hem över jul, kände inget behov eller längtan att besöka Sverige så snart. Jag har precis landat här. I don’t give a fuck if they don’t celebrate Christmas here. But såklart när och kär insisterade och så blev det.

Planerar på fylla väskan men turkiska julklappar och återvända med väskan fylld av svenska flaggor, köttbullar, lakrits and whatever. Bara göra det jag gillar mest i Sverige och ladda batterierna. Jag vet jag är övertygad om att jag kommer sakna Antep även fast jag bara är i Sverige för 2 veckor.
Men bäst av allt att se fram emot: jag kommer vara tillbaka för nyår. Folk har sagt efter jag bokat biljetterna, att det inte händer något här i Antep under nyår. Men jag skiter i vilket, jag ska göra det så speciellt och minnesvärt som jag bara kan.

 

Boken som jag deltog i och skrev på svenska är nu avslutad och förhoppningsvis under tryckning. Väntar bara på klartecken och ögonblicket då jag får boken skickad hit till lägenheten.

 

Jag försökte hålla mig kort, som ni säkert märkte gick det åt skogen. Jag kan inte lova pga. jag inte vet vilken dag vi har internet och inte. Men jag kommer försöka, iaf försöka det kan jag väl säga, att uppdatera bloggen mer.

Onsdag 2 nov 23:05 lokal tid

 

En märklig dag

 

Wow, jag har svårt att ens veta vart jag ska börja berätta när det kommer till dagens händelser. Befinner mig fortfarande i chock. Så mycket galet på en och samma dag.

 

Det hela började imorse, onsdags morgonen säger ”Flat cleaning” på veckoshemat. Vilket innebär sovmorgon, gemensam bamse frukost och lite städning. Hur som helst, det var min tur att ta badrummet idag. Och så blev det, där stod jag och skurade och mini högtalarna i vardagsrummet bräkte ut svängig 60-tals musik.
Jag stack in huvudet till Kate som satt på sin säng i vårt rum och sa; ”Vars e vattenskrapan?” på svenska. Hon tittade upp från data skärmen och gav ifrån sig ett läte i liknelse med ”uhumrf?”. Utan att tänka efter att jag faktiskt talade svenska med min rumskamrat från Makedonien uppreppade jag ännu fortare i skarpt ton läge; ”Har du sett vattenskrapan?”. ”Sorry, what?” sa hon och ställde sig ängsligt upp och tittade oförstående tillbaka på mig, som om jag hade slagit henne.
Men är människan helt trög eller tänkte jag och svarade irriterat och högt; ”VATTENSKRAPAN!”. I samma sekund slog det mig, hon fattar ju inte ett ord av vad jag säger.
En aning generad och påkommen stakade jag mig fram på engelska ”I’m... i’m... no sorry! I’m so sorry, i was speaking swedish!” fortfarande chockad över att inte märkte det själv så svarade hon ”I understand, what was it you wanted?”. Jag fortsatte att ursäkta mig och kände mig dum över att skällt ut hon på svenska.

 

Märkligt, det tog mig ytterligare några minuters skurande för att inse att jag inte längre verkar kunna se någon skillnad mellan svenskan och engelskan. Det faller mig så naturligt att prata engelska nu eftersom ingen här förstår ett ord av svenska. Så naturligt att jag inte ens märker att jag använder ett annat språk.

 

Detta är bara en av de märkliga saker som skedde idag, den andra händelsen ägde rum efter lunch. ”english teaching in primary school” sa schemat och dit begav vi oss. Jag undervisade 4I idag tillsammans med Kate min rumskamrat.
Klassen hade ett mini-test idag, från läxan som de gavs igår. Det gick bra, vi varnade dem, inget fusk! Det finns en urgullig grabb i klassen som alltid vevar efter att få svara på frågor, söt som socker. Måste säga det – min favorit.
Jag vet lärarre borde inte favorisera elever, men tro mig det gjorde jag inte. Han satt på främsta raden- och fuskade! Så Kate & jag tog av honom och hans kompis deras antecknings böcker och test. Vi sa att vi skulle ge dem till rektorn och märkte testet med ”CHEATING”.
Det uttrycket i pojkarnas ansikten, de var förbluffade och förstörda på sama gång. De begravde ansiktena i armarna och skämdes i säkert tio minuter. Det vägrade vara med att läsa högt i kör så jag bad ”favoriten” stå upp ensam och läsa. Han skakade som ett löv, mumlade och tittade oskyldigt på mig med de små mörkbruna glaskuleögonen.
Vi bad allihopa skriva ned det som stod på tavlan, och de satt tyst. Jag frågade var de hade sina skrivböcker och de sa ”ni har dem”. För att visa att fusk- var alvarligt så gav vi dom varsitt vitt A4 att anteckna på.

 

Det var då de insåg att det kunde innebära sanning i det vi hade hotat dom med. Favorit eleven brast ut i hejdlöst gråt. Rast klockan ringde och vi bad fusk eleverna stanna kvar. Vi gav dem deras skrivböcker, men inte slutade han gråta för det.
Jag fick dåligt samvete av att se de små mörkbruna glaskuleögonen dränkas i gråt. Jag satt ned med honom för att visa att jag aldrig skulle mena så. Övriga elever flockades som ugglor i ring runtom oss. En annan lärare kom och sa ”bry dig inte, sånt händer.”

 

Wow, det gör fortfarande ont i magen när jag tänker på att jag inte kommer träffa honom nästa vecka pga. högtidsledighet. Att inte kunna be om ursäkt eller se små ögonen skratta och busa igen. Nästa gång får jag väl köpa honom en choklad. Stackarn...

 

Sist men inte minst det här hände för inte så många timmar sen. Vi for till fotbollsplanen med grannorganisationen som jobbar med unga pojkar från trasiga familjer för att spela fotboll.
Det gick bra, vi delade in oss i lag. Spelade kanske fem minuter, inte mer. Sen hände det.

 

En av våra mentorer för volontärerna i vår organisation bröt benet. Benet, foten, kalla ni det vad ni vill. Det var katastrofalt! Jag har aldrig sett något liknande! Ingen av oss hade nog det.. Plötsligt låg han bara där på marken, skrikandes. Sen började de närmast honom skrika. Alla skrek, ropade.
Jag har spelat fotboll mer eller mindre sen jag var sju, och jag lovar dig jag har aldrig sett något liknande. Detta var som de youtubeklipp dina kompisar visar dig, där allt spelas i slowmotion, fram och tillbaka tills nackhåret och rysningarna inte orkar mer.
Där låg han med knäet i normal position hans smalben åt ett håll och foten vriden åt det andra. Det såg så onaturligt ut att jag bara klarade av att titta på det i fem sekunder innan jag rös till. Inte ens ingående.

 

Vad kan man säga. Nu är det iaf bekräftat att han brutit nedre delen av smalbenet och ett ben i foten. Han ligger i lägenheten under organisationen, gipsad och klar. Han hann vara vår aktiva mentor i en hel dag. Det ligger nog en förbannelse över vår mentor position, för ingen lyckas eller verkar kunna vara det under en längre tid.
Jag blundar och ser fortfarande den onaturligt vridna foten på gräsplanen. Första och förhoppningsvis sista gången jag behöver vara med om något liknande. Hurven!

Måndag 31 okt 15:15 lokal tid

 

Utmaning

 

Har funderat ett tag och tänkte att jag skulle försöka utmana mig själv som bloggare. Visst låter det flashigt, inte sant? De bilder som nu finns på bloggen är lätträknade som ni säkert vet. Jag snackar mest om tråkiga funderingar som pågår i mitt huvud. Hur mycket praktisk information har ni fått om mig och mitt äventyr egentligen? Mer frågor, vad vill ni se bilder på, höra klipp och läsa om?

 

Det här inlägget får handla om boendet, nedan följer bilder:

 

Men innan för att göra det hela en aning enklare så ska jag försöka ge er en kort beskrivning. För tillfället är vi nu tolv volontärer (bortsett från de lokala) i organisationen. Sex av oss, de längre long-term volontärerna delar en lägenhet i centrala Antep. Vi bor på första eller andra (kalla det vad ni vill) våningen ovanpå en bok och väsk butik. Vi har ca fem minuters promenad till organisationen, aja närmare tre minuter med kissnöd och hemlängtan. I lägenheten har vi 1 stort vardagsrum, kök, en större hall, 2 toaletter, tre sovrum som vi delar två och två och 1 städ / kasta-in-allt-du-inte-har-någon-användning-av skrubb. Utöver det har vi två stora härliga balkonger.

 

 

Hjärtat av hemmet - köket. Jag vet, jag reagerade likadant när jag såg det för första gången. Spisen på (?!) tvättmaskinen. Gasspisen har dock varit en challenge för mig. Inte nog med att jag är värdelös på att laga mat sen innan, bara att försöka tända den får mig att skita knäck varje gång. Att diska för hand är inget större problem för mig, i organisationen har vi diskmaskin, och frukost är i princip det enda vi äter här. Vattnet i kranen går INTE att dricka. Vi kokar i vattenkokaren och kyler det sedan i kylen.

 

Sovrummet. Här spenderar vi inte särskilt mycket tid förutom då vi sover och sminkar oss inför festligheter. Jag delar rum med Katerina 26, som är volontär från Makedonien, hon är tre månaders volontär och lämnar oss den 20 november i år. Vem som jag kommer dela rum med sen eller om jag blir ensam har jag ingen aning om. Den trasiga sängen till vänster är min. Den knarrar så fort man andas in eller vänder på sig och har en kartong skiva som botten. Jag älskar och hatar den på samma gång.

 

The turkish toilett. Chock fick jag när jag visades runt i lägenheten och såg denna sk. toalett före den andra och trodde att det var de enda som erbjöds. Jag minns hur jag tänkte jag sätter aldrig min fot där inne! Jag hade aldrig sett en liknande toa i ett hem förut. Nåväl idag använder jag dessa utan problem, är den "vanliga" toan ledig så använder jag givetvis den hemma. Men på resturander och andra uteställen måste jag säga att jag föredrar dessa. Allmäna toaletter är så otroligt (!) skitiga på samtliga ställen, vilket gör detta till en smidigt och betydligt mer hygieniskt alternativ.

 

Vår egna balkong. Min och Kates alltså, utgång från vårt rum. Balkongen är väldigt stor måste jag säga, jämfört med alla fjuttiga svenson balkonger som jag sett. Trotts att det här är den mindre av de två. Den här balkongen anväder vi i princip aldrig, vi bara städar den. Det stämmer eftersom vi inte har ngt tak över den så kastar grannarna övanför oss (i princip) alla sopor de producerar, kan man tro. Fågel fjun,skit och grejs från taket plus också. I början var det ett helvete, svå javla tråkigt att städa den varje onsdag. Nu har vi gjort det till ett nöje, passar på att sola lite. Och njuter av att se grannarna hänga ut med dåligt samvete från förstren ovanför oss när vi städar och vistlar på morgonen. Och ändå fortsätter de.

 

Big turkish balcony - Den här är ett helvete att städa måste jag börja med att säga. det är sådär smyg stor att du aldrig märker det föränn det blir dags att städa den. Lyckligtvis så har denna balkong iaf lite tak över sig. Här hänger vi tvätt, sitter ute snackar skit och röker. Nu förtiden har kvällarna blibit alltför kalla för att sitta ute och lyssna på live musiken från cafeet på andra sidan gatan, men på sommaren var de guld värt. Här skulle man kunna föreställa sig att spela fotboll men med grannbalkongen bara två meter ifrån vår så tittar tanten så snet att jag inte ens vågat prova.

 

Vårt vardagsrum, här finns gemenskapen. Här sitter vi på kuddar på golvet i ring och röker vattenpipa. eller ihopkrupna på soffkanten i filtar och sjunder och spelar gitarr. Här halv ligger vi och knapprar tyst tillsammans på våra datorer eller käkar långa, gemensamma efterlängtade onsdags frukostar. HAr dansar vi med sopborstar och hänger tvätten på ställ när det regnar ute.

 

Alla som kommer och går passerar här. Hallen. Finns kanske inte så mycket att säga om just den. Vi har dubbla dörrar, en tung metall-galler historia och en hederlig trädörr med olika lås. Fråga mig inte varför. Som ni ser är den conected med korridoren som leder till toaletterna och sovrummen.

 

Sist men inte minst - Den normala toan! Daadaa! Inte särskilt mycket att hurra över men "äh, man vänjer sig!" som jag minns att jag tänkte första kvällen. Sagt och gjort, van är jag. Van att inte låsa om mig eftersom toan saknar lås. Vi har etablerat en oskriven regel angående det. Är toadörren stängd och lampan lyser genom glasrutan - så är det upptaget. För att inte glömma att smälla igen den riktigt ordentligt när du stänger om dig. Om du inte vill att den ska glida upp på vid gavel efter du satt dig. Kallvatten är det ända vi har i dishon och handfaten - icke drickbart är kanske nödvändigt att tillägga. Ibland har duschen varmvatten, mestadels inte. Detta är eller har iallafall vart på väg att fixas under ett par veckor nu. Och att duscha känns mer som ett ansvar man har än ett behag. Varmvatten idag? = köp en lott.
Toan är lite keff också att tillägga, vi kan inte spola ner toapapperet som vi ist kastar i en vanlig soptunna. Spoltekniken är en sak för sig, känner du till den så kan du se dig som hemma. Spolknappen måste dras upp tills den känns som om den ska släppa från stolen och hela skiten ska gå sönder, då är du helt rätt ute. Därefter håll den där undertiden som toan fylls med vatten och det verkar som om det ska svämma över. Oroadig inte om behagligheterna fortfarande finns i toan efter du släppt knappen. Proceduren kan behöva uppreppas för önskat resultat.

 

 

 

Så, nu har ni sett mitt älskade hem. Jag stormtrivs och charmas av de små bristfällheter eller tricks som vi pysslar med här. Vad vore ett års EVS på ett fem stjärningt hotell bredvid stranden. Vi är ändå alla olika i slutändan.

 

Mer tips på den personliga guidningen som jag kan ge er genom min vardag? Vad vill ni veta?

Söndag 30 okt 13:50 lokal tid

 

Don’t you ever forget who you are

 

Igår kväll, jag vet inte vad som hände. Jag gick lös, helt ärligt har ingen aning vad som tog åt mig. Blev skit frustrerad för ingenting. (Givetvis tog jag inte ut det på någon.) Och i det tillfället var jag så otroligt glad att jag var den enda som kände till alla det svenska språkets svordomar.

"Aha den välberömda veckan.." kanske ni finner som en enkel ursäkt, men icke kan jag ärligt säga. Efter att ha varit här nu i en månad och 11 dagar hela tiden försökt vara andra till lags, lever tätt inpå varandra, jobbar tätt inpå varandra, håller humöret uppe och försöker respektera andra och vara förstående.
Men någonstans måste varje människa få utlopp av sina känslor, och igår antar jag att bägaren rann över. En månad och elva dagar utan att visa minsta bråk eller missnöje. En månad och elva dagar utan en ledsen minut eller fälld tår. En månad och elva dagar utan någon form av självtillfredsställelse (jordgubbar, bubbelbad, sex - tolka det som ni vill).

Man är så inriktad på att vara glad, se till att allt ska fungera bra så att man glömmer bort sig själv. Givetvis första veckan var det uppenbart, man var ny, man ville inte sticka ut, man iakttog mest. Men nu blev det för mycket. Människor som ifrågasätter varför du inte skämtar eller skrattar en minut av sextio och som säger åt dig att låtabli när du står vikt dubbel av glädje, för att de anserdet som icke passande.

 

Man blir tillsagd vad att göra och inte, vem man bör vara med, lita på och inte. Det tar på en och när man inser att man faktiskt litar på och lever enligt andras skitsnack om andra, så blir det för mycket. Ja, det stämmer – golden rule here; alla snackar skit om alla, samtidigt som man försöker vara allas bästa vän. Och svaret på det är; don’t care. Don’t f**king care.

 

Jag försöker bryta mig loss, tar jag det till ytan och ifrågasätter så finns det alltid någon som trycker ned en. Till och med angående klädsel så säger folk åt dig vad du kan ha och inte. ”No, Lena it’s too much..” Jag är extrem, har alltid varit, det är en del av min personlighet som jag inte tänker ändra på bara för att jag är här. Jag har börjat skaffa mig en egen uppfattning och personerna och platserna runt om mig och det verkar irritera folk som nanting! Varför ska jag dömma något utifrån vad någon annan säger som egentligen inte heller har någon aning om vad han/hon pratar som. Löjligt. Patetiskt. Idiotiskt!

 

Okej att stryka med första veckan – men i längden glöm aldrig bort vem du är. Det kommer bli för jobbigt att leva upp till situationen, strukturen och skitsnacket. Jag är här för ett år, och det som inte dödar en gör en väl förhoppningsvis starkare.

Dags att bli lite mer egoistisk.

 

Min rumskamrat insisterar på att gå till en fortune teller idag igen, det sista jag behöver är en till som säger hur min framtid ska bli. Jag skapar den själv, här och nu.