One year as a volunteer

Söndag 27 nov 23:39 lokal tid

Well, nu sitter jag i lägenheten och försöker fundera ut vad som har hänt sen sist medans jag dricker min favorit öl. Efes Dark – öl med kaffesmak. It’s just like that either you love it or you hate it.

Så varför denna brist på mitt tidigare “aktiva” bloggande?

Jag kan lätt hitta på tusen ursäkter. Men jag ska vara ärlig. I haven’t had the time. Kombinerat med lathet. Vi har vart utan internet under nån eller några veckor här I lägenheten, det kan vara en ursäkt

Så vad har jag gjort? Vad har hänt?
Jag ska försöka hålla mig kort.

Well, min kära rumskamrat Kate avslutade sin EVS för ungefär en vecka sen. Så jag är ensam i mitt rum nu, vet inte hur länge det kommer vara så. Men jag kan säga, for sure, jag trivs.

De sista 10 dagarna före honom återvände till Makedonien levde vi som rock stars. With that i mean, vi var galna, gick ut med vänner varje kväll också under veckodagarna. Vi träffade nya fantastiska vänner, gick ut 1 på natten. Umgicks hela nätterna, sov två timmar på morgon kvisten och kröp hem på tandköttet, böt kläder och gick till jobbet. Jag är fascinerad över att vi ens överlevde, att vi orkade, men vi var enade om att spendera hennes sista tid här in bästa möjliga sätt. Och så här efteråt kan jag nöjt säga att vi lyckades.

Svenska för mig känns inte längre som ett språk. Jag känner mig så bekväm med engelskan, drömmer till och med på engelska. Och har vant mig med att prata turkish-english generellt sett. Jag har till och med svårt att skriva på svenska på facebook chatten. Byter automatiskt till engelska när jag inte längre kommer ihåg och har svårt att uttrycka mig på svenska. Det faller så naturligt och går så mycket fortare sen jag redan tänker på engelska.

För övrigt arbetar jag, försöker besöka så många platser som möjligt här i Antep. Hänger runt med lokala vänner, träffar nytt folk, går till biblioteket för att plugga turkiska. Dricker öl. Snackar skit, som alla andra här. Aha, something like that.

Det har blivit en vana att bo i lägenheten utan varmvatten och central värme. Ibland vaknar man upp och inser att vi inte har någon elektricitet, ibland inget vatten, ibland utan internet. Ibland utan alltihop. Det har blivit en vara, jag har acklimatiserat mig och jag klagar inte. Det här är mitt hem, i love it.

Aha and... jag har bokat biljetter till Sverige över jul. Well, jag försökte hålla det som en hemlighet, men de flesta vet nog redan om det vid det här laget. 15 dec lämnar jag Antep, och 29 kommer jag vara tillbaka. To be honest, jag ville inte åka hem över jul, kände inget behov eller längtan att besöka Sverige så snart. Jag har precis landat här. I don’t give a fuck if they don’t celebrate Christmas here. But såklart när och kär insisterade och så blev det.

Planerar på fylla väskan men turkiska julklappar och återvända med väskan fylld av svenska flaggor, köttbullar, lakrits and whatever. Bara göra det jag gillar mest i Sverige och ladda batterierna. Jag vet jag är övertygad om att jag kommer sakna Antep även fast jag bara är i Sverige för 2 veckor.
Men bäst av allt att se fram emot: jag kommer vara tillbaka för nyår. Folk har sagt efter jag bokat biljetterna, att det inte händer något här i Antep under nyår. Men jag skiter i vilket, jag ska göra det så speciellt och minnesvärt som jag bara kan.

Boken som jag deltog i och skrev på svenska är nu avslutad och förhoppningsvis under tryckning. Väntar bara på klartecken och ögonblicket då jag får boken skickad hit till lägenheten.

Jag försökte hålla mig kort, som ni säkert märkte gick det åt skogen. Jag kan inte lova pga. jag inte vet vilken dag vi har internet och inte. Men jag kommer försöka, iaf försöka det kan jag väl säga, att uppdatera bloggen mer.

Onsdag 2 nov 23:05 lokal tid

En märklig dag

Wow, jag har svårt att ens veta vart jag ska börja berätta när det kommer till dagens händelser. Befinner mig fortfarande i chock. Så mycket galet på en och samma dag.

Det hela började imorse, onsdags morgonen säger ”Flat cleaning” på veckoshemat. Vilket innebär sovmorgon, gemensam bamse frukost och lite städning. Hur som helst, det var min tur att ta badrummet idag. Och så blev det, där stod jag och skurade och mini högtalarna i vardagsrummet bräkte ut svängig 60-tals musik.
Jag stack in huvudet till Kate som satt på sin säng i vårt rum och sa; ”Vars e vattenskrapan?” på svenska. Hon tittade upp från data skärmen och gav ifrån sig ett läte i liknelse med ”uhumrf?”. Utan att tänka efter att jag faktiskt talade svenska med min rumskamrat från Makedonien uppreppade jag ännu fortare i skarpt ton läge; ”Har du sett vattenskrapan?”. ”Sorry, what?” sa hon och ställde sig ängsligt upp och tittade oförstående tillbaka på mig, som om jag hade slagit henne.
Men är människan helt trög eller tänkte jag och svarade irriterat och högt; ”VATTENSKRAPAN!”. I samma sekund slog det mig, hon fattar ju inte ett ord av vad jag säger.
En aning generad och påkommen stakade jag mig fram på engelska ”I’m... i’m... no sorry! I’m so sorry, i was speaking swedish!” fortfarande chockad över att inte märkte det själv så svarade hon ”I understand, what was it you wanted?”. Jag fortsatte att ursäkta mig och kände mig dum över att skällt ut hon på svenska.

Märkligt, det tog mig ytterligare några minuters skurande för att inse att jag inte längre verkar kunna se någon skillnad mellan svenskan och engelskan. Det faller mig så naturligt att prata engelska nu eftersom ingen här förstår ett ord av svenska. Så naturligt att jag inte ens märker att jag använder ett annat språk.

Detta är bara en av de märkliga saker som skedde idag, den andra händelsen ägde rum efter lunch. ”english teaching in primary school” sa schemat och dit begav vi oss. Jag undervisade 4I idag tillsammans med Kate min rumskamrat.
Klassen hade ett mini-test idag, från läxan som de gavs igår. Det gick bra, vi varnade dem, inget fusk! Det finns en urgullig grabb i klassen som alltid vevar efter att få svara på frågor, söt som socker. Måste säga det – min favorit.
Jag vet lärarre borde inte favorisera elever, men tro mig det gjorde jag inte. Han satt på främsta raden- och fuskade! Så Kate & jag tog av honom och hans kompis deras antecknings böcker och test. Vi sa att vi skulle ge dem till rektorn och märkte testet med ”CHEATING”.
Det uttrycket i pojkarnas ansikten, de var förbluffade och förstörda på sama gång. De begravde ansiktena i armarna och skämdes i säkert tio minuter. Det vägrade vara med att läsa högt i kör så jag bad ”favoriten” stå upp ensam och läsa. Han skakade som ett löv, mumlade och tittade oskyldigt på mig med de små mörkbruna glaskuleögonen.
Vi bad allihopa skriva ned det som stod på tavlan, och de satt tyst. Jag frågade var de hade sina skrivböcker och de sa ”ni har dem”. För att visa att fusk- var alvarligt så gav vi dom varsitt vitt A4 att anteckna på.

Det var då de insåg att det kunde innebära sanning i det vi hade hotat dom med. Favorit eleven brast ut i hejdlöst gråt. Rast klockan ringde och vi bad fusk eleverna stanna kvar. Vi gav dem deras skrivböcker, men inte slutade han gråta för det.
Jag fick dåligt samvete av att se de små mörkbruna glaskuleögonen dränkas i gråt. Jag satt ned med honom för att visa att jag aldrig skulle mena så. Övriga elever flockades som ugglor i ring runtom oss. En annan lärare kom och sa ”bry dig inte, sånt händer.”

Wow, det gör fortfarande ont i magen när jag tänker på att jag inte kommer träffa honom nästa vecka pga. högtidsledighet. Att inte kunna be om ursäkt eller se små ögonen skratta och busa igen. Nästa gång får jag väl köpa honom en choklad. Stackarn...

Sist men inte minst det här hände för inte så många timmar sen. Vi for till fotbollsplanen med grannorganisationen som jobbar med unga pojkar från trasiga familjer för att spela fotboll.
Det gick bra, vi delade in oss i lag. Spelade kanske fem minuter, inte mer. Sen hände det.

En av våra mentorer för volontärerna i vår organisation bröt benet. Benet, foten, kalla ni det vad ni vill. Det var katastrofalt! Jag har aldrig sett något liknande! Ingen av oss hade nog det.. Plötsligt låg han bara där på marken, skrikandes. Sen började de närmast honom skrika. Alla skrek, ropade.
Jag har spelat fotboll mer eller mindre sen jag var sju, och jag lovar dig jag har aldrig sett något liknande. Detta var som de youtubeklipp dina kompisar visar dig, där allt spelas i slowmotion, fram och tillbaka tills nackhåret och rysningarna inte orkar mer.
Där låg han med knäet i normal position hans smalben åt ett håll och foten vriden åt det andra. Det såg så onaturligt ut att jag bara klarade av att titta på det i fem sekunder innan jag rös till. Inte ens ingående.

Vad kan man säga. Nu är det iaf bekräftat att han brutit nedre delen av smalbenet och ett ben i foten. Han ligger i lägenheten under organisationen, gipsad och klar. Han hann vara vår aktiva mentor i en hel dag. Det ligger nog en förbannelse över vår mentor position, för ingen lyckas eller verkar kunna vara det under en längre tid.
Jag blundar och ser fortfarande den onaturligt vridna foten på gräsplanen. Första och förhoppningsvis sista gången jag behöver vara med om något liknande. Hurven!