Long time, no speak
Lördag 28 jan 16:47 lokal tid
Allt för lång tid har gått sen senast jag bloggade. Glömde till och med bort mitt lösenord till bloggen och skämdes ögonen av mig då jag insåg att senaste inlägget var från november. Hmrf...
Vad har hänt sen sist? För mycket. Jag besökte kära moderlandet över jul. Otroligt trevligt, som jag spenderade med familj, vänner och före detta socialsekreterare. Gick ut en helg på krogen under mitt besök i Sverige. Fantastiskt att få träffa gamla ansikten och förvånansvärt nog blogg läsare som undrar hur jag har det, uppmuntrar och motiverar mig.
Har fått en hel del mail från Sverige, av vänner och vänners vänner som säger sig läsa min blogg (trots bristen på inlägg) och som undrar hur man tar sig i väg på ett äventyr som detta!
För ett äventyr är det!
Efter 4 månader som det nu har gått sen jag kom hit. Har jag äntligen hunnit etablera mig inom vänskapskretsen också. Inte bara inom volontär kretsen utan också på det lokala planet. Och det är jag alltid lika tacksam över, volontärerna här som du gör till dina vänner kommer alltid att lämna en vacker dag. Men de lokala bistår (förhoppningsvis) till den dag då du själv faktiskt åker.
Lokala vänner är också ett sätt att se staden och landet du bor i ur ett annat perspektiv. Ur ett perspektiv som du som ”turist” aldrig skulle få en chans att se.
Jag trodde Antep var dött pga dess placering i syd-östra-mer-konservativa Turkiet. Men så här långt in i min EVS period kan jag bara säga att ”den som söker, han hittar”. Och man lär sig att uppskatta det lilla, trots att det inte är i närheten av det man tycks vänja sig vid hemma i Sverige.
För några veckor sen hann jag med en trip till Izmir, på mid-term-meeting. En form av utvärderings möte med överigaeuropeiska volontärer runt om i Turkiet. Mycket hände under dessa tre givande dagar, roligt, lärorikt och extraordinärt. Något att berätta om i kommande inlägg.
För övrigt, vad kan jag säga, en av mina närmaste volontär vänner i organisationen lämnade oss i Måndags, Raoul från Rumänien. Han var här i tre månader. Och som en tradition med nära vänner, levde vi som party-kungar den sista veckan.
Slutligen kan jag bara säga, att jag har vant mig vid att logga in på Facebook och finna idioter som frågar efter sex utan att ens ha pratat med mig. Utan hörts tala om mig från en kompis, kompis eller liknande. Inte att glöma; idioter finns i alla länder, alla kontinenter. Så låt bli att döma turkarna i helhet bara för att jag råkat ut för just dem. Jag har börjat ledsna på att bemöta dem med artighet. Och bli förvånad över mig själv hur grov i orden jag kan vara.
Nog skrivet för idag. Dags att gå till gymet.
Här är några bilder från senaste tiden:
Torsdags = tequila kväll! Från förra veckan, sista dagarna innan Raoul återvände hem.
Lördag kväll från förra veckan. Utgång i Gaziantep med Raoul & goda lokala vänner!
Vädret i Gaziantep för tillfället. I parken framför vår lägenhet. Ingen hemlängtan till Sverige här inte!
Allt för lång tid har gått sen senast jag bloggade. Glömde till och med bort mitt lösenord till bloggen och skämdes ögonen av mig då jag insåg att senaste inlägget var från november. Hmrf...
Vad har hänt sen sist? För mycket. Jag besökte kära moderlandet över jul. Otroligt trevligt, som jag spenderade med familj, vänner och före detta socialsekreterare. Gick ut en helg på krogen under mitt besök i Sverige. Fantastiskt att få träffa gamla ansikten och förvånansvärt nog blogg läsare som undrar hur jag har det, uppmuntrar och motiverar mig.
Har fått en hel del mail från Sverige, av vänner och vänners vänner som säger sig läsa min blogg (trots bristen på inlägg) och som undrar hur man tar sig i väg på ett äventyr som detta!
För ett äventyr är det!
Efter 4 månader som det nu har gått sen jag kom hit. Har jag äntligen hunnit etablera mig inom vänskapskretsen också. Inte bara inom volontär kretsen utan också på det lokala planet. Och det är jag alltid lika tacksam över, volontärerna här som du gör till dina vänner kommer alltid att lämna en vacker dag. Men de lokala bistår (förhoppningsvis) till den dag då du själv faktiskt åker.
Lokala vänner är också ett sätt att se staden och landet du bor i ur ett annat perspektiv. Ur ett perspektiv som du som ”turist” aldrig skulle få en chans att se.
Jag trodde Antep var dött pga dess placering i syd-östra-mer-konservativa Turkiet. Men så här långt in i min EVS period kan jag bara säga att ”den som söker, han hittar”. Och man lär sig att uppskatta det lilla, trots att det inte är i närheten av det man tycks vänja sig vid hemma i Sverige.
För några veckor sen hann jag med en trip till Izmir, på mid-term-meeting. En form av utvärderings möte med överigaeuropeiska volontärer runt om i Turkiet. Mycket hände under dessa tre givande dagar, roligt, lärorikt och extraordinärt. Något att berätta om i kommande inlägg.
För övrigt, vad kan jag säga, en av mina närmaste volontär vänner i organisationen lämnade oss i Måndags, Raoul från Rumänien. Han var här i tre månader. Och som en tradition med nära vänner, levde vi som party-kungar den sista veckan.
Slutligen kan jag bara säga, att jag har vant mig vid att logga in på Facebook och finna idioter som frågar efter sex utan att ens ha pratat med mig. Utan hörts tala om mig från en kompis, kompis eller liknande. Inte att glöma; idioter finns i alla länder, alla kontinenter. Så låt bli att döma turkarna i helhet bara för att jag råkat ut för just dem. Jag har börjat ledsna på att bemöta dem med artighet. Och bli förvånad över mig själv hur grov i orden jag kan vara.
Nog skrivet för idag. Dags att gå till gymet.
Här är några bilder från senaste tiden:
Torsdags = tequila kväll! Från förra veckan, sista dagarna innan Raoul återvände hem.
Lördag kväll från förra veckan. Utgång i Gaziantep med Raoul & goda lokala vänner!
Vädret i Gaziantep för tillfället. I parken framför vår lägenhet. Ingen hemlängtan till Sverige här inte!
