Don’t you ever forget who you are
Söndag 30 okt 13:50 lokal tid
Don’t you ever forget who you are
Igår kväll, jag vet inte vad som hände. Jag gick lös, helt ärligt har ingen aning vad som tog åt mig. Blev skit frustrerad för ingenting. (Givetvis tog jag inte ut det på någon.) Och i det tillfället var jag så otroligt glad att jag var den enda som kände till alla det svenska språkets svordomar.
"Aha den välberömda veckan.." kanske ni finner som en enkel ursäkt, men icke kan jag ärligt säga. Efter att ha varit här nu i en månad och 11 dagar hela tiden försökt vara andra till lags, lever tätt inpå varandra, jobbar tätt inpå varandra, håller humöret uppe och försöker respektera andra och vara förstående.
Men någonstans måste varje människa få utlopp av sina känslor, och igår antar jag att bägaren rann över. En månad och elva dagar utan att visa minsta bråk eller missnöje. En månad och elva dagar utan en ledsen minut eller fälld tår. En månad och elva dagar utan någon form av självtillfredsställelse (jordgubbar, bubbelbad, sex - tolka det som ni vill).
Man är så inriktad på att vara glad, se till att allt ska fungera bra så att man glömmer bort sig själv. Givetvis första veckan var det uppenbart, man var ny, man ville inte sticka ut, man iakttog mest. Men nu blev det för mycket. Människor som ifrågasätter varför du inte skämtar eller skrattar en minut av sextio och som säger åt dig att låtabli när du står vikt dubbel av glädje, för att de anserdet som icke passande.
Man blir tillsagd vad att göra och inte, vem man bör vara med, lita på och inte. Det tar på en och när man inser att man faktiskt litar på och lever enligt andras skitsnack om andra, så blir det för mycket. Ja, det stämmer – golden rule here; alla snackar skit om alla, samtidigt som man försöker vara allas bästa vän. Och svaret på det är; don’t care. Don’t f**king care.
Jag försöker bryta mig loss, tar jag det till ytan och ifrågasätter så finns det alltid någon som trycker ned en. Till och med angående klädsel så säger folk åt dig vad du kan ha och inte. ”No, Lena it’s too much..” Jag är extrem, har alltid varit, det är en del av min personlighet som jag inte tänker ändra på bara för att jag är här. Jag har börjat skaffa mig en egen uppfattning och personerna och platserna runt om mig och det verkar irritera folk som nanting! Varför ska jag dömma något utifrån vad någon annan säger som egentligen inte heller har någon aning om vad han/hon pratar som. Löjligt. Patetiskt. Idiotiskt!
Okej att stryka med första veckan – men i längden glöm aldrig bort vem du är. Det kommer bli för jobbigt att leva upp till situationen, strukturen och skitsnacket. Jag är här för ett år, och det som inte dödar en gör en väl förhoppningsvis starkare.
Dags att bli lite mer egoistisk.
Min rumskamrat insisterar på att gå till en fortune teller idag igen, det sista jag behöver är en till som säger hur min framtid ska bli. Jag skapar den själv, här och nu.
Finns tyvärr alltid folk som har neggativa åsikter,om hur man klär sig,hur man är, i bland ja tillåmed hur man går, minns du att du brukar säga till mig att folk tittar snett på en på grund av avundsjuka, det kan vara en anledning. Folk har sin bild av dig, som dom själva har skapat, du kan inte göra så mycket om du redan varigt dig själv, i mina ögon e de finaste med dig att du vågar sticka ut och vara udda, genom klädsel ja allt. Du är värdefull för många.
Tack så mycket älskade syster. Du är helt otrolig förstår du det?! Som stöttar mig och känner mig innan som utan fastän jag inte ens är närvarande. Ta hand om dig!
