One year as a volunteer

Fredag 14 okt 21:00 Antalya

Tvivel – alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Tvivel har alla, till och med jag, fastän jag är hård. Och jag känner mig skyldig till att skriva om alla mina funderingar som kommer till mig under EVS. Ända sen jag var på mitt första ungdomsutbyte har jag fascinerats av andra kulturer och drömt om att leva på resande fot. Att hela tiden träffa nya människor och diskutera nya ämnen. Att inte veta vars man hamnar näst och vad man lär sig.

Än idag – väl medveten om att det låter som om jag är hundra år – så fascineras jag fortfarande av samma saker. Nu befinner jag mig i Antalya på on-arrival training, femstjärnigt hotell med all inclusive, förutom internet. Där av den dåliga uppdateringen.  Den senaste tiden har känts det som om att jag varje kväll lagt mitt huvud på en ny främmande kudde. Och alltid har det vart lika spännande. 
Jag stannar till i vardagen för en sekund och undrar om jag skulle kunna vänja mig med att leva ett sådant liv i det långa loppet. Att resa har och ligger fortfarande mig varmt om hjärtat och jag kommer förmodligen aldrig sluta med det. Men för varje resa som kommer, oavsett ställe, så känns det som om jag vill stanna allt längre.

Jag hade en form av tvivel då jag sökte efter EVS projekt på databasen, vilket är bäst, vilket är längst? Tvivel hade jag också någon vecka innan avfärd till Antep, tänk att jag verkligen kommer stanna där. Stanna på riktigt? Tvivlet finns än idag, gjorde jag rätt val i att åka? Borde jag ångra mig ifall det inte kändes rätt? Kommer jag stanna tiden ut?

Tvivel finns alltid, och jag hatar det. Det är som den där totlettpappersbiten som fastnat under skon och du försöker trampa loss. Hur mycket du än trampar, så fäster den ändå någon annanstans. Skakar du av dig tvivlet, så kommer det alltid tillbaka i en annan form.
Folk säger att jag reser mycket, jag tvivlar på om det verkligen kan komma att bli min livslånga hobby. Eller kommer Gaziantep bli mitt sista och enda stop?

iyi akşamlar - God kväll