Dear teachers
Onsdag 28 sep 23:06 lokal tid
Kära lärare jag beundrar er förmåga och ert tålamod. Förlåt om jag vart högljudd och slagits på lektionerna, tro mig det kommer aldrig hända igen.
Idag var tredje dagen med engelsk undervisning på grundskolan på en och en halv vecka. Först ringer en klocka på skolgården för eleverna och alla elever springer in i klassrummen som galningar. Sedan ringer andra klockan och lärarna lämnar personalrummet.
Första dagen var jag i 4C när dörren öppnades och vi steg in (jag och en turkisk volontär) så blir det knäppt tyst och alla elever reser sig hastigt upp. Som på film.
Andra dagen hade jag lektion med 4F och när klassrums dörren öppnades med en stor smäll, av misstag när jag gick in (klumpig som jag är). Så hördes ett tyst ”åååååh..” och alla barnen stod upp.
4C var roliga, några elever var lydiga och andra hängde vinkandes över bänken för att få svara på frågor och ha uppmärksamhet. 4F var som änglar.
I dag måste jag säga att det var ett rent h**vete! Och en ny klass kanske ni tänker, inte de. Samma jävla 4C. (Jag vet att jag svär om barn, men jag har aldrig tyckt om eller haft det lätt med dem.)
När klockan ringde för lärarna och jag steg in i rummet, reste sig allihopa hoppandes som vildjur, tjutandes av glädje. Än så länge låter det bra, jag vet. 10 -15 minuter in i lektionen bröt det lös...
Elever skrek, elever slogs. Tre killar slogs längs bak med varandra, två killar tog strupgrepp om varandra vid fönstret, två tjejer slet varandras hår och en kille slet pennor av två tjejer. Suck, KAOS! Jag visslade, jag stod tyst, jag vevade och ropade. Utan respons. Vad gör man?
Efter ett tag lyckades vi få tyst på dom, aha rita tänkte jag! Så jag bad dem rita av det som fanns på tavlan – värsta misstaget... De kastade böcker, vattenflaskor. Så.. jag började sudda ut de som fanns få tavlan och folk skrek i hysteriskt! ”Aha, så skriv då!” sa jag och jävlar vad pennorna glödde.
Efter det var det dags för nästa moment, sång. Aa det säger ju sig självt, KAOS! Samma visa igen. Så jag tänkte va fan, jag ger upp. Så jag vinkade hejdå, och lämnade klassrummet. De skrek ”Nej”, ”Stanna”, ”förlåt” och allt var det var. Nu får dom slåss bäst dom vill, tänkte jag.
Efter en minut gick jag in igen, de satt som änglar och tittade på mig med stora ögon. ”Vill ni lära er engelska?” sa jag. ”Evet!” (ja) fick jag som svar i kör. ”Så sluta slåss och var tyst”. Samma stora ögon tittade på mig. Och äntligen, ÄNTLIGEN! Ringde ”rastklockan”. Gud, jag har aldrig varit mer lättad i mitt liv.
Jag vinkade hejdå och började gå, samtidigt som jag tänkte ”här sätter jag aldrig min fot igen”. Och vad gör dom då?!! Vanligtvis brukar ungarna rusa ut i iver. Men nää, de skriker ”stanna” och ”gå inte” och rusar fram och blockerar dörren!!
En fet klump av ungar som ligger/sitter på varandra utan respekt, allt för att blockera dörren. Med ungar hängandes i armar och ben riktar jag in sikte på dörren. Efter mångt och mycket är vi ute. Och efter oss i korridoren går ungar och ropar i hejarklacksramsa ”don’t leave” på turkiska i militärled.
Vad gör man? Suck...
