One year as a volunteer

"Jag ska aldrig sluta, oavsett vad som händer! Även om jag blir våldtagen på gatan, bryter alla benen i kroppen osv." Det var precis vad jag sa den 19de September 2011 när jag lämnade Sverige för att spendera ett år som EVS volontär i Turkiet.

 

Det är intressant hur mycket lidande du kan få dig själv att gå igenom bara för att åstadkomma något. Ett mål, som din hjärna sätter upp helt ovetandes, baserat på brist av kunskap och erfarenhet.

Jag antar det här är stunden du inser hur stort ego du egentligen har och inser att du kanske tagit dig an en alltför stor utmaning.

 

I denna stund kan man inte göra annat än skämmas i hörnet för att sedan klappa sig själv på huvudet och säga "vad var det jag sa?!!"  och sedan bita i det sura äpplet och ta det som en roande utmaning istället. "Det som inte dödar en, gör dig starkare" (klockare i mitt fall). Misslyckas man, så gör man, helt enkelt...

 

Önskat jag hade haft en version av dagens Lena att visa det här fingret till mig när jag för 10,5 månader sen stod upp och sa; "1års projekt vill jag ha!"

 

 

Det är så lätt att vara efter klok...

 

 

 

 

Farwell party ikväll för ännu en volontär, den här gången är det Oxana från Moldavien. Hon har spenderat hela 6 månader här i Antep. Och jag är en av dom lyckligt lottade som hade turen att vara här från dagen hon kom till idag, dagen hon åker.

 

Galen, humoristisk, direkt och äventyrlig tjej.
Troligtvis så drar vi till skogen, för ännu ett annat pressat ”forest-party” med alkohol, dans, musik och överraskningar.

 

Vaknade upp alltför sent idag med en lämplig bakfylla och spenderade dagen att söka efter en ”farwell-gift” med Loris, italiensk volontär. Hittade en lämplig present i en av de få sex shoparna i Gaziantep, Loris blev helt till sig och gick rakt in i ett träd med huvudet före. Nog fick man sig ett gott skratt. Så fick också taxigubbarna på andra sidan gatan. 

 

Smiley Saturday.

Oxana från Moldavien

That's all!

 

Länge sen sist...

Mentorer som försöker ta over världen, en boss som inte lifter ett finger, volontärer som gnäller på Facebook om hur alla hatar dem, volontärer som tas emot för att sedan bli hemskickad en vecka senare och jag… jag som gör allt mindre för att försöka förbättra något.

Det är så situationen ser ut i GEGED för tillfället, mer eller mindre. Hur ska detta sluta? Verkar som om revolution eller stängning är närmaste lösningen? Troligtvis har alla sin egen bild på hur det hela kan göras bättre, men vem kommer att handla?

Hursomhelst, Mikk & Maggie tillsammans men stora syster från Lövånger kommer på besök i slutet av augusti. Blir förhoppningsvis galet kul, knasigt värre och skämmigt nödvändigt.

Dagens conclusion; Enligt min uppfattning är att turkar tycker absolut inte om att diskutera problem och gör därför allt för att ignorera dem och låtsas som om de inte existerar. “Problem? Va? Nooo… Allihopa är glada och vi är en ända stor familj, inte sant?  Vad vill ni ha? Grillparty? Skogsparty? Gratis öl?
Ledsen men jag går inte att köpa…

 

 

 

Nyklippt, värt att tillägga!