One year as a volunteer

Måndag 3 sep 23:06 lokal tid

Go hard, or go home

Har tagit tre dagar ledigt i veckan för skrivandet på boken. Vanligtvis får varje volontär endast två dagar ledigt per månad, rent teoretiskt borde det innebära att jag endast har en nästa månad. Men ingen räknar dagar ändå så, det verkade gå bra. Vet inte ännu vilka dagar de blir, men intensiva lär de bli.

Att vara volontär är så mycket mer än bara själva arbetet man utför. Det är en livserfarenhet, blir en del av ens vardag. Det ända man har, när man väl är här. Man förlitar sig på varandra och verksamheten. Lever tätt inpå varandra, släpper in folk, släpper taget om folk. Berättar saker, lär känna varandra och sig själv. Man blir som ett team, ett gäng, en familj – kalla det vad ni vill. Och som man ser i alla dokusåpor (Big brother, paradise hotel, robinson osv.) där folk som inte känner varandra, från olika ställen och bakgrunder ska leva med varandra, så väcks ju skvallret och skitsnacket.

Detta är inget undantag. H**vete, vad snacket går. Inte bara inom organisationen utan om lokalborna också! Och självklart får ingen berätta det ena för den andra. Det lovas från höger till vänster. Packter eller rättare sagt gruppbildningar finns trotts att ingen vill erkänna det.

Alla är så förvirrade att man undrar om någon egentligen har någon koll på nåt. Och självklart, läcker det ut här och där, till någon som inte bör veta. Det är ju det som är halva grejen. Alltid finns det något att diskutera.

Visserligen, finns det ju en hel del charm i detta också. Man vinner förtroende, tror man kan lita på någon blir förvånad över att någon annan tycks veta precis samma sak. Och vet man något av värde, en sk hemlighet, så har man ju inte någon att dela den med heller (!!) Ingen på bloggen, eller facebook känner ju dem som snacket handlar om. Vad har de för nytta om man skvallrar??

Så valet är ju ganska uppenbart, man berättar till någon som man lärt känna under två veckor. Patetiskt egentligen. Men det är ju kryddan i vardagen. Vad ska man annars ägna sig åt?

*Jag vet att det finns nuvarande volontärer som läser min blogg; snälla ta detta inlägg med en nypa salt.

Batterierna till digitalkameran har legat på laddning i två veckor nu, och är fortfarande inte klara... Uppenbarligen verkar inte jag bry mig, det var Kate min rumskamrat som noterade det. Att hon orkar dras med mig?! Jag kommer bli ledsen dagen hon lämnar oss..

Blues festival på onsdag eller Duman konsert på lördag? Svårt val.. äh, varför ska man välja. Go hard, or go home.

Lördag 1 okt 23:17 lokal tid

Idag, idag... anlände två nya volontärer! Båda två från Ungern, båda två tjejer, båda två kan turkiska sen tidigare och båda två stannar i sex månader. Det är i princip det jag vet, by now. Och ytterligare en tjej och en kille från Tyskland. Icke voluntärer vilket förklarar varför alla tycks veta så lite om dem. Men dom är här iaf. Han stannar i en vecka, hon i sex månader. Synd, vi behöver verkligen killar här. No joke.

Och innan jag kom var vi ockuperade av italienare, nu av tyskar. Men jag trivs vilket som. Gladare kan jag inte vara än för tillfället – och ni kan säkert förstå varför – i’m no longer the new volunteer! Aaahh! It feels good!

Idag, idag... var jag och my sweet roommate Katarina ute och shoppade med grannarna från lägenheten i huset bredvid. Tre super söta och roliga tjejer. Väl i det stora shoppingcentret mötte vi deras två turkiska pojk vänner. Det var grymt roligt, och foto togs från höger till vänster.

De hade framförallt väldigt kul åt alla som tittar på mig. Ni vet det, jag vet det, det går inte ungå, jag är blond, främmande, de stirrar, tittar, sjunger, stannar trafiken och gör allt vad de kommer på. Det har blivit en vana och en del av vardagen, för mig. Så det stör mig inte längre, men uppenbarligen alla jag tycks vara ute och gå med.

Men våra kära lokala vänner kallade dem för oxar och vi fulade oss tillsammans och vek oss dubbla i skratt.

Jag köpte en ny handväska, ett par jeans och örhängen. Inga större inköp, men ack vad jag spanat in tänkbara framtida köp. Detta kommer bli dyrt i längden.

Idag, idag... skiter jag fortfarande knäck, inget att glädjas över. Och jag vet, "Blir det inte lite för väl personligt att tala om det för hela världen på bloggen?" – kanske ni tänker. Mitt svar är nej, jag skriver för att lära mig, er, och visa hur verkligheten som volontär i Antep kan se ut. Och jag tycker det är en viktig detalj att veta, om man tänker besöka Turkiet. Att det kan hända och man bör vara beredd på att man kan komma att skita knäck fortfarande, två veckor efter arrival, om inte längre om man har otur.

Detta kommer bli ett tuft år, både för mig, men också för er läsare får jag en känsla av...

Ps.. och du som inte kan engelska men ändå skriver kärleksmeddelanden till mig på Facebook, och kryptiska meddelanden på turkiska till min pojkvän. Kan du vänligen sluta. Tack.

Fredag 30 sep 21:49 lokal tid

Köper två kalla öl och sätter mig i parken.. Fredag it is! Hela dagen har humöret vart på topp. Helg! Det går inte vara annat är sprickfärdig av glädje. Partysugen som få inser jag så här mot kvällen att dagens energisamling inför kvällen vart helt i onödan. I hate to say it, men det finns verkligen inget ställe att gå till. Visserligen blev jag upplyst om detta innan jag anlände, men detta är chokerande.. Inga resturanger serverar en kall fredagsöl, inte ens en sunkig pub att trilla in på. Eller jo förlåt mig, de finns men, jag glömde tjejer får ju inte gå in där. Jag vet, detta är ett muslimskt land. Jaja..

Vägrar låta dessa klena förutsättningar hindra min kväll och glädje. Jag måste bara göra det bästa av situationen. Do it my way. Fira med (fake) kabap  på favoritstället, dricka lite vattenpipa och några kalla öl i parken. För fira ska jag, de må vara muslimer och fredag må vara deras heliga dag. Men jag är svensk och fredag är DEFINITIVT min heliga dag också!!!

Torsdag 29 sep 18:45 lokal tid

My mind is a mess

Har börjat skriva på boken som jag kommer medverka i och tryckas i november, NOTERA i Sverige (!) Ämnet som jag tar upp är familjehem och fosterbarn. Ett känslomässigt ämne. Och fastän hård som jag är, så lyckas jag inte hålla igen på tårarna. Jag erkänner.
Det är slitsamt, och då jag inte sitter och skriver med en klump i magen, går jag runt i cirklar eller rakt fram i kilometer utan mål. Jag vill verkligen detta, men my mind is a mess.

Tvivlet börjar komma och jag undrar om jag verkligen är redo att låta det svenska folket lära känna mig?

Onsdag 28 sep 23:06 lokal tid

Kära lärare jag beundrar er förmåga och ert tålamod. Förlåt om jag vart högljudd och slagits på lektionerna, tro mig det kommer aldrig hända igen.

Idag var tredje dagen med engelsk undervisning på grundskolan på en och en halv vecka. Först ringer en klocka på skolgården för eleverna och alla elever springer in i klassrummen som galningar. Sedan ringer andra klockan och lärarna lämnar personalrummet.

Första dagen var jag i 4C när dörren öppnades och vi steg in (jag och en turkisk volontär) så blir det knäppt tyst och alla elever reser sig hastigt upp. Som på film.

Andra dagen hade jag lektion med 4F och när klassrums dörren öppnades med en stor smäll, av misstag när jag gick in (klumpig som jag är). Så hördes ett tyst ”åååååh..” och alla barnen stod upp.

4C var roliga, några elever var lydiga och andra hängde vinkandes över bänken för att få svara på frågor och ha uppmärksamhet. 4F var som änglar.

I dag måste jag säga att det var ett rent h**vete! Och en ny klass kanske ni tänker, inte de. Samma jävla 4C. (Jag vet att jag svär om barn, men jag har aldrig tyckt om eller haft det lätt med dem.)

När klockan ringde för lärarna och jag steg in i rummet, reste sig allihopa hoppandes som vildjur, tjutandes av glädje. Än så länge låter det bra, jag vet. 10 -15 minuter in i lektionen bröt det lös...

Elever skrek, elever slogs. Tre killar slogs längs bak med varandra, två killar tog strupgrepp om varandra vid fönstret, två tjejer slet varandras hår och en kille slet pennor av två tjejer. Suck, KAOS! Jag visslade, jag stod tyst, jag vevade och ropade. Utan respons. Vad gör man?

Efter ett tag lyckades vi få tyst på dom, aha rita tänkte jag! Så jag bad dem rita av det som fanns på tavlan – värsta misstaget... De kastade böcker, vattenflaskor. Så.. jag började sudda ut de som fanns få tavlan och folk skrek i hysteriskt! ”Aha, så skriv då!” sa jag och jävlar vad pennorna glödde.

Efter det var det dags för nästa moment, sång. Aa det säger ju sig självt, KAOS! Samma visa igen. Så jag tänkte va fan, jag ger upp. Så jag vinkade hejdå, och lämnade klassrummet. De skrek ”Nej”, ”Stanna”, ”förlåt” och allt var det var. Nu får dom slåss bäst dom vill, tänkte jag.

Efter en minut gick jag in igen, de satt som änglar och tittade på mig med stora ögon. ”Vill ni lära er engelska?” sa jag. ”Evet!” (ja) fick jag som svar i kör. ”Så sluta slåss och var tyst”. Samma stora ögon tittade på mig. Och äntligen, ÄNTLIGEN! Ringde ”rastklockan”. Gud, jag har aldrig varit mer lättad i mitt liv.

Jag vinkade hejdå och började gå, samtidigt som jag tänkte ”här sätter jag aldrig min fot igen”. Och vad gör dom då?!! Vanligtvis brukar ungarna rusa ut i iver. Men nää, de skriker ”stanna” och ”gå inte” och rusar fram och blockerar dörren!!

En fet klump av ungar som ligger/sitter på varandra utan respekt, allt för att blockera dörren. Med ungar hängandes i armar och ben riktar jag in sikte på dörren. Efter mångt och mycket är vi ute. Och efter oss i korridoren går ungar och ropar i hejarklacksramsa ”don’t leave” på turkiska i militärled.

Vad gör man? Suck...

Måndag sep 01:00 lokal tid

One’s coming n’ another is leavin’

Efter en vecka måste jag erkänna; ja, jag är fortfarande ”known as the new volunteer”. En volontär anländer, en annan ger sig av. Man skulle kunna tro att det går på systematik. Visserligen gör det de, som på rullande band, byter vi av varandra. Vissa stannar long term, andra short term.

Inatt lämnar Camilio, en italiensk volontär, Gaziantep. Vi anordnade en diskret avskedsmiddag, med presenter och foton från höger till vänster. Mitt i allt insåg jag att den dag då jag själv lämnar Gaziantep kommer ingen av nulägets volontärer finnas på kvar plats för att vinka av mig. Det stämmer, vinka av en efter en och välkomna ny efter ny kommer bli en resa att tackla för mig själv men också för att lära andra.

En turkisk shop-keeper, också god vän till samtliga volontärer i organisationen, var på plats. Efter kramkalas och present öppnande var slut och rummet började tömmas sa han till mig på turkiska, något i stil med (efter översättning);

”En dag kommer du också befinna dig där då du lämnar oss. Även om det är lång tid kvar, så får vi hoppas att det blir många glädjefyllda och minnesvärda stunder innan dess.”

Han kunde inte haft mer rätt. Med en klump i magen, gav jag honom ett svagt leende tillbaka. Vi vet alla vad som väntar, att vi alla kommer avsluta vår EVS förr eller senare, bli en erfarenhet rikare och ersättas av nya nyfikna volontärer. Väl medvetna om detta, väljer vi ändå att leva i nuet, lära av varandra och skratta tills sista kramen delas ut på flygplatsen.

Flyget går om en timme.

Söndag 25 sep 22:35 lokal tid

VHJFNADH – vad har jag för nytta av det här?

Nu har en hel vecka passerat och det känns som en månad. Bra eller dåligt, svårt att avgöra? Jag gillar verkligen Turkiet och Gaziantep, i do!

De turkiska volontärerna i organisationen älskar verkligen att göra narr av min första natt i Antep. Och jag förstår dem, kul som fan.

Kommer ihåg hur jag satt i minibussen från flygplatsen med munnen på vid gavel och ögon stora som tefat, stirrandes. Kulturchock skulle nog många kalla det för. Sju dagar sen, men fortfarande som det vore igår. Riktig kebap som visade sig vara något helt annat än vad jag hade föreställt mig i sverige. Milkshake som (jag trodde) visade sig vara vatten, youghurt och salt. ”Vad har jag för nytta av det här?” minns jag att jag tänkte mitt bland allt.

Redan efter två dagar hade jag kommit till insikt. Du måste vara och leva i landet för att lära känna det. Med det menar jag att alla fördommar och åsikter som jag bildat mig om turkiet när jag bodde i sverige, visade sig vara grundat på brist av kunskap. Helt enkelt.

Den bild som jag skapat mig med hjälp av rykten, antagande, media osv visade sig vara helt annorlunda jämfört med the reality. Jag har fått chansen att lära känna kulturen på dess hemmaplan, och börjar känna mig skyldig till en ursäkt både till kulturen som jag befinner mig mitt i, turkiet som land och folket i det . ”Förlåt mig...

JHMANADH – jag har massor av nytta av det här!”

Bilder försökte jag lova. Men tydligen inte kameran min. Ska se vad jag kan göra...

Fredag 23 sep 22:21 lokal tid

Fredag. Eller Cuma, som det heter på turkiska, deras heliga dag. Ser ni, lite har jag allt lärt mig på turkiska lektionerna. Helgen ligger runt hörnet och dagen var slut innan du hann blinka. Dagen började med ett besök på världens största mosaikmuseum, och utställningen av våra egna mästerverk med barnen och ungdomarna från mosaikgruppen.  Lunch kring ett, ”weekly evaluation” vid tre och besök i grannorganisationen som jobbar med ensamma pojkar från trasiga familjer mellan halv sex till nio.

Idag gjorde min room mate Katarina, också volontär från Makedonien en fantastisk hemmagjord glass. Jeeess.. Mm... Aha, det stämmer. Rumskamrat har jag, och tre andra volontärer som jag delar lägenhet med också. Vi delar en fyra (skulle jag säga), med toa utan lås, spisen på tvättmaskinen. Aa ni kommer få se..

Fler besökare och kommentarer på bloggen än vad jag hade föreställt mig efter endast ett inlägg. Kul att se! Keep it up (Y) Ska försöka lägga upp några bilder, törs jag lova det?, ah vi får se...

Torsdag 22 sep 23:49 lokal tid

New opportunities is good opportunities

Inget j**la internet!! Och vad har hänt sen jag kom hit. Mycket och ingenting på samma gång. Fan vad jag önskat att jag haft en chans att skriva om mitt första intryck måndag kväll då jag anlände. En chock, ännu kan jag inte avgöra om den var bra eller dålig. Nu.. kan ju ja tycka att det är lite väl sent. Allt har man börjat vänja sig vid, mer eller mindre. Inget internet, inget kallvatten, att inte spola ner toa papper, inte dricka ur kranen, att folk stirrar och skrattar som om dom sett en utomjording, turkisk antigen välkryddad eller okryddad mat, skrikande ungar, ingen svenska, moskeutrop fem gånger om dagen (första 04.30!!!!), rumskamrater och konstanta mängder av vatten. Jag klagar inte, långt ifrån, jag menar första kvällen skulle jag ha kunnat, men inte nu längre min svenska bortskämdhet har börjat avta och jag har svårt att säga att jag fortfarande lever i den svenska välställdhets bubblan, som jag kan påstå att jag gjorde de första två dagarna.

Tisdagen blev min ”free day” som jag spenderade på gatorna i Gaziantep, besökte museeum och..  ni vet sån tråkigt skit. På onsdagen var det roliga slut och schemat var igång. Med början ”flat cleaning”, lunch, engelska undervisning i en lokal grundskola, middag och umgänge men en annan org för ensamma pojkar från trasiga familjer. Dagens dag inleddes med mosaik kurs med lokala sämre ställda ”gatu” ungdomar. Efter det, lunch och pysselverkstad med barnen på det lokala cancer sjukhuset. Sedan återstod min första turkiska lektion! Ensam elev som jag var i nybörjar kursen fick jag en tuff start, men det går bra...

Great! All ström i hela kvarteret slogs just ut, ahum vad kan man göra... Får se till att köpa en ficklampa imorgon. Tills vidare:

“If you got to go...

... go with a smile!”