One year as a volunteer

Måndag 31 okt 15:15 lokal tid

 

Utmaning

 

Har funderat ett tag och tänkte att jag skulle försöka utmana mig själv som bloggare. Visst låter det flashigt, inte sant? De bilder som nu finns på bloggen är lätträknade som ni säkert vet. Jag snackar mest om tråkiga funderingar som pågår i mitt huvud. Hur mycket praktisk information har ni fått om mig och mitt äventyr egentligen? Mer frågor, vad vill ni se bilder på, höra klipp och läsa om?

 

Det här inlägget får handla om boendet, nedan följer bilder:

 

Men innan för att göra det hela en aning enklare så ska jag försöka ge er en kort beskrivning. För tillfället är vi nu tolv volontärer (bortsett från de lokala) i organisationen. Sex av oss, de längre long-term volontärerna delar en lägenhet i centrala Antep. Vi bor på första eller andra (kalla det vad ni vill) våningen ovanpå en bok och väsk butik. Vi har ca fem minuters promenad till organisationen, aja närmare tre minuter med kissnöd och hemlängtan. I lägenheten har vi 1 stort vardagsrum, kök, en större hall, 2 toaletter, tre sovrum som vi delar två och två och 1 städ / kasta-in-allt-du-inte-har-någon-användning-av skrubb. Utöver det har vi två stora härliga balkonger.

 

 

Hjärtat av hemmet - köket. Jag vet, jag reagerade likadant när jag såg det för första gången. Spisen på (?!) tvättmaskinen. Gasspisen har dock varit en challenge för mig. Inte nog med att jag är värdelös på att laga mat sen innan, bara att försöka tända den får mig att skita knäck varje gång. Att diska för hand är inget större problem för mig, i organisationen har vi diskmaskin, och frukost är i princip det enda vi äter här. Vattnet i kranen går INTE att dricka. Vi kokar i vattenkokaren och kyler det sedan i kylen.

 

Sovrummet. Här spenderar vi inte särskilt mycket tid förutom då vi sover och sminkar oss inför festligheter. Jag delar rum med Katerina 26, som är volontär från Makedonien, hon är tre månaders volontär och lämnar oss den 20 november i år. Vem som jag kommer dela rum med sen eller om jag blir ensam har jag ingen aning om. Den trasiga sängen till vänster är min. Den knarrar så fort man andas in eller vänder på sig och har en kartong skiva som botten. Jag älskar och hatar den på samma gång.

 

The turkish toilett. Chock fick jag när jag visades runt i lägenheten och såg denna sk. toalett före den andra och trodde att det var de enda som erbjöds. Jag minns hur jag tänkte jag sätter aldrig min fot där inne! Jag hade aldrig sett en liknande toa i ett hem förut. Nåväl idag använder jag dessa utan problem, är den "vanliga" toan ledig så använder jag givetvis den hemma. Men på resturander och andra uteställen måste jag säga att jag föredrar dessa. Allmäna toaletter är så otroligt (!) skitiga på samtliga ställen, vilket gör detta till en smidigt och betydligt mer hygieniskt alternativ.

 

Vår egna balkong. Min och Kates alltså, utgång från vårt rum. Balkongen är väldigt stor måste jag säga, jämfört med alla fjuttiga svenson balkonger som jag sett. Trotts att det här är den mindre av de två. Den här balkongen anväder vi i princip aldrig, vi bara städar den. Det stämmer eftersom vi inte har ngt tak över den så kastar grannarna övanför oss (i princip) alla sopor de producerar, kan man tro. Fågel fjun,skit och grejs från taket plus också. I början var det ett helvete, svå javla tråkigt att städa den varje onsdag. Nu har vi gjort det till ett nöje, passar på att sola lite. Och njuter av att se grannarna hänga ut med dåligt samvete från förstren ovanför oss när vi städar och vistlar på morgonen. Och ändå fortsätter de.

 

Big turkish balcony - Den här är ett helvete att städa måste jag börja med att säga. det är sådär smyg stor att du aldrig märker det föränn det blir dags att städa den. Lyckligtvis så har denna balkong iaf lite tak över sig. Här hänger vi tvätt, sitter ute snackar skit och röker. Nu förtiden har kvällarna blibit alltför kalla för att sitta ute och lyssna på live musiken från cafeet på andra sidan gatan, men på sommaren var de guld värt. Här skulle man kunna föreställa sig att spela fotboll men med grannbalkongen bara två meter ifrån vår så tittar tanten så snet att jag inte ens vågat prova.

 

Vårt vardagsrum, här finns gemenskapen. Här sitter vi på kuddar på golvet i ring och röker vattenpipa. eller ihopkrupna på soffkanten i filtar och sjunder och spelar gitarr. Här halv ligger vi och knapprar tyst tillsammans på våra datorer eller käkar långa, gemensamma efterlängtade onsdags frukostar. HAr dansar vi med sopborstar och hänger tvätten på ställ när det regnar ute.

 

Alla som kommer och går passerar här. Hallen. Finns kanske inte så mycket att säga om just den. Vi har dubbla dörrar, en tung metall-galler historia och en hederlig trädörr med olika lås. Fråga mig inte varför. Som ni ser är den conected med korridoren som leder till toaletterna och sovrummen.

 

Sist men inte minst - Den normala toan! Daadaa! Inte särskilt mycket att hurra över men "äh, man vänjer sig!" som jag minns att jag tänkte första kvällen. Sagt och gjort, van är jag. Van att inte låsa om mig eftersom toan saknar lås. Vi har etablerat en oskriven regel angående det. Är toadörren stängd och lampan lyser genom glasrutan - så är det upptaget. För att inte glömma att smälla igen den riktigt ordentligt när du stänger om dig. Om du inte vill att den ska glida upp på vid gavel efter du satt dig. Kallvatten är det ända vi har i dishon och handfaten - icke drickbart är kanske nödvändigt att tillägga. Ibland har duschen varmvatten, mestadels inte. Detta är eller har iallafall vart på väg att fixas under ett par veckor nu. Och att duscha känns mer som ett ansvar man har än ett behag. Varmvatten idag? = köp en lott.
Toan är lite keff också att tillägga, vi kan inte spola ner toapapperet som vi ist kastar i en vanlig soptunna. Spoltekniken är en sak för sig, känner du till den så kan du se dig som hemma. Spolknappen måste dras upp tills den känns som om den ska släppa från stolen och hela skiten ska gå sönder, då är du helt rätt ute. Därefter håll den där undertiden som toan fylls med vatten och det verkar som om det ska svämma över. Oroadig inte om behagligheterna fortfarande finns i toan efter du släppt knappen. Proceduren kan behöva uppreppas för önskat resultat.

 

 

 

Så, nu har ni sett mitt älskade hem. Jag stormtrivs och charmas av de små bristfällheter eller tricks som vi pysslar med här. Vad vore ett års EVS på ett fem stjärningt hotell bredvid stranden. Vi är ändå alla olika i slutändan.

 

Mer tips på den personliga guidningen som jag kan ge er genom min vardag? Vad vill ni veta?

Söndag 30 okt 13:50 lokal tid

 

Don’t you ever forget who you are

 

Igår kväll, jag vet inte vad som hände. Jag gick lös, helt ärligt har ingen aning vad som tog åt mig. Blev skit frustrerad för ingenting. (Givetvis tog jag inte ut det på någon.) Och i det tillfället var jag så otroligt glad att jag var den enda som kände till alla det svenska språkets svordomar.

"Aha den välberömda veckan.." kanske ni finner som en enkel ursäkt, men icke kan jag ärligt säga. Efter att ha varit här nu i en månad och 11 dagar hela tiden försökt vara andra till lags, lever tätt inpå varandra, jobbar tätt inpå varandra, håller humöret uppe och försöker respektera andra och vara förstående.
Men någonstans måste varje människa få utlopp av sina känslor, och igår antar jag att bägaren rann över. En månad och elva dagar utan att visa minsta bråk eller missnöje. En månad och elva dagar utan en ledsen minut eller fälld tår. En månad och elva dagar utan någon form av självtillfredsställelse (jordgubbar, bubbelbad, sex - tolka det som ni vill).

Man är så inriktad på att vara glad, se till att allt ska fungera bra så att man glömmer bort sig själv. Givetvis första veckan var det uppenbart, man var ny, man ville inte sticka ut, man iakttog mest. Men nu blev det för mycket. Människor som ifrågasätter varför du inte skämtar eller skrattar en minut av sextio och som säger åt dig att låtabli när du står vikt dubbel av glädje, för att de anserdet som icke passande.

 

Man blir tillsagd vad att göra och inte, vem man bör vara med, lita på och inte. Det tar på en och när man inser att man faktiskt litar på och lever enligt andras skitsnack om andra, så blir det för mycket. Ja, det stämmer – golden rule here; alla snackar skit om alla, samtidigt som man försöker vara allas bästa vän. Och svaret på det är; don’t care. Don’t f**king care.

 

Jag försöker bryta mig loss, tar jag det till ytan och ifrågasätter så finns det alltid någon som trycker ned en. Till och med angående klädsel så säger folk åt dig vad du kan ha och inte. ”No, Lena it’s too much..” Jag är extrem, har alltid varit, det är en del av min personlighet som jag inte tänker ändra på bara för att jag är här. Jag har börjat skaffa mig en egen uppfattning och personerna och platserna runt om mig och det verkar irritera folk som nanting! Varför ska jag dömma något utifrån vad någon annan säger som egentligen inte heller har någon aning om vad han/hon pratar som. Löjligt. Patetiskt. Idiotiskt!

 

Okej att stryka med första veckan – men i längden glöm aldrig bort vem du är. Det kommer bli för jobbigt att leva upp till situationen, strukturen och skitsnacket. Jag är här för ett år, och det som inte dödar en gör en väl förhoppningsvis starkare.

Dags att bli lite mer egoistisk.

 

Min rumskamrat insisterar på att gå till en fortune teller idag igen, det sista jag behöver är en till som säger hur min framtid ska bli. Jag skapar den själv, här och nu.

Söndag 23 okt 23:27 lokal tid

 

Kan börja med att säga: -Ledsen för det långa inlägget!

 

Jag måste skriva om dagens händelser, jag måste bara. För inte är det varje dag man går till en sk. fortune teller. En man eller kvinna som påstås kunna läsa ens framtid i kaffesump.

 

Tidigare på dagen var vi ute med två av granntjejerna. Vi besökte the societe bazar (vettefan hur det stavas), och jag fann mig en joggingdress, parfym, sockar och massa annat rat som jag inte har någon aning om hur jag ska få med mig hem till Sverige. Men det är en annan historia. Hursomhelst efter ca tre timmars vandrande och shoppande så bestämde vi oss för att det var dags för lunch, vi for till värsta flashiga restaurangen och åt ”Eti ekmek”, bröd med kött – otroligt gott. Och efter det – såklart turkish coffe, i en coffe bar kallad ”Red & Black”. Värsta stället, det första ”ungdomliga” stället att som jag sett.

 

Hur som helst så beställde vi turkish coffe, drack, njöt och vände på koppen. Jag måste kanske tillägga att jag fortfarande tar det hela med en nypa salt, som jag tycker att de flesta bör göra. Vi såg det som en kul grej som vi bara var tvungen att prova.

Efter en längre väntan på att koppen skulle kallna så, kom servitören och vinkade med mig när han gick iväg med koppen. I ett mörkt hörn i bakre delen av caféet satt en äldre man, han hade ett A4 papper liggandes framför sig med arabisk text på. Han bad mig sitta ner och frågade om jag kunde turkiska, icket. Så servitören fick norpa en översättare ur övriga besökare på caféet.

 

Efter mångt om mycket så, satt vi där runt ett litet runt bord. I tre fåtöljer, översättaren, jag och the fortune teller. Ska jag vara helt ärlig så såg han ut som vilken turkisk gubbe som helst, som jag kunnat se på gatorna av Antep, inget märkvärdigt, skäggig. Han tittade på mig och sa namn? Jag berättade han skrev ner det på arabiska och fråga efter min mors namn, samt mitt födelseår. Han skrev ner det med. Efter det la han sin hand på den upp och nervända koppen och rabblade ngt på arabiska (antar jag) samtidigt som han skrapade av dem mot tefatskanten.

Sen började han, det första han sa var; du har smärta i din rygg. Han bad mig böja mig fram och tryckte bestämt med sina skruppliga fingrar mellan skuldrorna på mig och sa; precis här. Jag sa inget, fortfarande helspänd på vad som skulle komma härnäst.
Ingen smärta eller problem har jag någonsin haft där (peppar peppar) men han påstod att om den inte finns så kommer den.
Sedan sa han; du har haft huvudvärk för en eller två dagar sen. Det stämde. Igår kväll hade jag en kortvarig som jag ignorerade med hjälp av huvudvärkstabletter och Cola. Dina händer och fötter är kalla fortsatte han, det stämmer, jag har från min far ärvt en dålig blodcirkulation i både händer och fötter det ”bothers me”, men inget som jag kollat upp eller går runt och jämrar mig över. Chockad var jag.

 

*Viktigt att tillägga är att jag varken rört eller träffat denna man tidigare, vi pratar två helt skilda språk med översättare däremellan.

 

”Jag ser dig på ett sjukhus, du har vart och du kommer befinna dig där igen. Du är en väldigt rik ung kvinna. Och inom några dagar kommer din bror att ringa angående en affär som involverar pengar, det kommer bli lyckat. Du kommer få dåliga nyheter angående din mors hälsa, och du kommer att gråta. Du är en väldigt lätt rörd person, gråter lätt.
Du har haft två tidigare förhållanden och den 16 maj kommer du träffa den riktiga kärleken, det kommer inte vara mannen du gifter dig med, men du kommer för första gången att bli kär på riktigt. Denna man är turkisk, mycket lång, muskulös, handsome och mörk. Först kommer du att neka honom, men sedan acceptera honom. Du har en pojkvän nu som du lämnat, det kommer att ta slut om två månader. För han kommer krossa ditt hjärta i samband med något han gör och du lämnar honom. 
Mannen som du gifter dig med kommer vara väldigt rik, ni kommer ha två barn och bo i en lägenhet på andra våningen. Du jobbar med barn nu och ditt framtida jobb kommer också involvera barn, och du kommer att tjäna mycket pengar inom detta yrke.
Under din närmsta semester, kommer en stor happening äga rum som kommer glädja dig mycket, en man kommer med goda besked."

 

Som sagt hur man väljer att se på detta skiljer sig ju från person till person. Det fanns gäster som påstod att han var värdelös och andra som sa upp till 50-50%. Det hela kalaset, dvs kaffe och framtidsläsning kostade 10 Lira (!), ca 5 euro, alltså ungefär 50 svenska kronor. Var det värt det eller inte? Har jag ingen aning, men nu har jag gjort det, ännu en sak att beta av på ”to-do-in-turkey” listan.

 

Här kommer lite bilder från idag:

Lunchen med granntjejerna!

 

10 Lira turkish coffe

 

"Red & Black" - Det ungdomliga cafeet

Jag med min "fortune cup"

 

Btw. Det var en jordbävning idag. I mellanöstra turkiet runt en stad kallad Van. Ungefär 10h med bil från Gaziantep. 87 döda och 1000 skadade. 200 fångar intagna på Van prison tog chansen att fly. Se video och läs mer på:

http://earthquake-report.com/2011/10/23/very-strong-dangerous-earthquake-in-eastern-turkey/

Lördag 22 okt 21:38 lokal tid

Residence permission

Idag var jag och min rumskamrat Kate till en fotostudio för att ta våra foton till vårt residence permission.
Här är min bild:





Jag förstår varför vi fick avdrag på priset med hela 2,5 Lira. Jag kommer bli hemskickad igen..

Fredag 21 okt 23:48 lokal tid

 

1 månad och 2 dagar i Turkiet.

 

Nyss hemkommen till Antep från on-arrival trainingen in Antalya. Aja hyfsat nyhemkommen iaf, på tisdagkväll kom vi tillbaka. Mycket har hänt under resan och vårat 2 dagars besök i Mersin direkt efter. En hel del har jag säkert glömt vid det här laget, resten är antingen för komplicerat eller ingående att berätta. Något som du helt enkelt måste uppleva själv.

 

Hursomhelst, jag skulle ha skrivit under min vistelse i Antalya om det inte var för den dåliga tillgången till internet. Jag skulle ha skrivit under mitt besök i Mersin, om det överhuvud funnits något internet uppkoppling. Jag skulle ha skrivit sen i tisdags efter jag kommit hem, jag hade kunnat om det inte vore för bokens deadline den 20:e. Alla dessa ”jag skulle” och ”jag borde”... Det finns så mycket man jämrar sig för att man inte gjort. MEN! En sak som är gjord och avslutad (förhoppningsvis) är manuset till boken. Äntligen, sista delen skickade jag in igår och nu väntar bara bedömningen.

Manuset till boken är klart vilket innebär; Lena är tillbaka i bloggvärlden! (..okej, det där lät kasst!)

 

Nog med allt skitsnack, nu till dagens fängslande berättelse...

 

Under min vistelse på det femstjärniga hotellet med all inclusive i Antalya, så var jag med om något som jag aldrig vart med om tidigare. Som jag just sa; femstjärnigt hotell med all inclusive, fyra nätter, galna ungdomar och disco med DJ varje kväll. Det säger sig självt, jag ska inte ljuga; det blev en hel del festande... och en hel del alkohol.

Anyway, en av dessa kvällar satt jag i lobby och snackade med en grupp brittiska ungdomar som var på vanlig hederlig sista-minuten-bada-och-supa-skallen-av-sig-resa då en turkisk man satte sig ner bredvid mig. Han var kort och tjock, skallig och gammal - allt man inte önskar sig. Lagom onykter, påflugen och klädd i kostym –typisk business man (inga fördomar här inte?).

Nåväl han försökte prata med mig, och jag passade på att öva min turkiska. Vilket visade sig vara ett oerhört idiotiskt val. Förvånad som han blev över att jag kunde turkiska så babblade han på i 110kmH. Tills han började trycka upp kortet eller nyckeln till hans hotellrum i mitt ansikte. Det tog ett tag innan det klickade hos mig och jag förstod vad det var han menade, jag skyller på alkoholen.

Han drog försiktigt i armen och sa ”kom kom”. ”Nej”, sa jag på turkiska, tydligt! Han skrev ner sitt rumsnummer på en servett och fortsatte dra och trycka upp dem i ansiktet på mig. ”Nej!” sa jag till på skarpen, men han blev bara mer påflugen och högljudd. ”I dollar give you”, ”you and me.... go” ”me you”. Wow, jag flög nästan av stolen då det slog mig vad han menade och vad han var ute efter. ”Lira, dollar, euro... i have dollar...give you for...”. Hans handgester kunde inte vart mer tydligare. ”come, come for lira” fortsatte han. Med munnen på vidgavel i chocktillstånd, nästan så att jag ville skratta så insåg jag att han trodde att han kunde köpa sex av mig, att jag var prostituerad. Jag blev inte särskilt offended, jag han nog aldrig inse. Han fortsatte med sitt vevande och jag satt stirrandes rakt fram med händerna hållna framför mig upp mot honom. Jag skakade på huvudet och sa ”Nej,nej,nej Nej!”

 

En av de brittiska tjejerna i soffan mittemot mig som inte kunde någon turkiska alls lutade sig fram och sa ”is this man bothering you?” med sådär härlig engelsk dialekt, ja ni vet. ”Aaa” sa jag ”Han tror att jag är prostituerad”. ”Whaaat?!!!” ”Ja, han vill köpa sex av mig.” Ohoh ho! Hon flög upp mitt i lobbyn, halvt hängandes över mannen på andra sidan bordet. ”Oh on NO! You go away! GO!”  ”Go go goo.. GO!” och en hel ramsa rabblades till det hela avslutades med att alla britter stod hängandes skrikandes över bordet och att mannen reste sig upp, mumlade på turkiska samtidigt som han höll händerna täckta för huvudet, och lämnade oss. Jag såg aldrig av den mannen mer under min vistelse, men berättelsen har gjort succé bland mina turkiska vänner och de blir lika chokade varje gång de hör den.

 

 

Suck, turistvänliga Antalya!

Fredag 14 okt 21:00 Antalya

 

Tvivel – alltid funnits och kommer alltid att finnas.

 

Tvivel har alla, till och med jag, fastän jag är hård. Och jag känner mig skyldig till att skriva om alla mina funderingar som kommer till mig under EVS. Ända sen jag var på mitt första ungdomsutbyte har jag fascinerats av andra kulturer och drömt om att leva på resande fot. Att hela tiden träffa nya människor och diskutera nya ämnen. Att inte veta vars man hamnar näst och vad man lär sig.

 

Än idag – väl medveten om att det låter som om jag är hundra år – så fascineras jag fortfarande av samma saker. Nu befinner jag mig i Antalya på on-arrival training, femstjärnigt hotell med all inclusive, förutom internet. Där av den dåliga uppdateringen.  Den senaste tiden har känts det som om att jag varje kväll lagt mitt huvud på en ny främmande kudde. Och alltid har det vart lika spännande. 
Jag stannar till i vardagen för en sekund och undrar om jag skulle kunna vänja mig med att leva ett sådant liv i det långa loppet. Att resa har och ligger fortfarande mig varmt om hjärtat och jag kommer förmodligen aldrig sluta med det. Men för varje resa som kommer, oavsett ställe, så känns det som om jag vill stanna allt längre.

 

Jag hade en form av tvivel då jag sökte efter EVS projekt på databasen, vilket är bäst, vilket är längst? Tvivel hade jag också någon vecka innan avfärd till Antep, tänk att jag verkligen kommer stanna där. Stanna på riktigt? Tvivlet finns än idag, gjorde jag rätt val i att åka? Borde jag ångra mig ifall det inte kändes rätt? Kommer jag stanna tiden ut?

 

Tvivel finns alltid, och jag hatar det. Det är som den där totlettpappersbiten som fastnat under skon och du försöker trampa loss. Hur mycket du än trampar, så fäster den ändå någon annanstans. Skakar du av dig tvivlet, så kommer det alltid tillbaka i en annan form.
Folk säger att jag reser mycket, jag tvivlar på om det verkligen kan komma att bli min livslånga hobby. Eller kommer Gaziantep bli mitt sista och enda stop?

 

iyi akşamlar - God kväll

Fredag 7 okt 22:38 lokal tid

Äntligen bilder!

Har inte bloggat på ett tag, två dagar, och folk börjar redan undra om jag fortfarande lever. Anledningen till varför blogginläggen har börjat avta är för att jag börjat lägga ner mer fokus på boken. Det börjar dra ihop sig. I onsdags, igår och idag tog jag tagit ledigt från schemat. just för att skriva på boken.

Jag brukar aldrig vara orolig när jag går på gatorna i Gaziantep. Varken ensam eller i grupp. Men ikväll måste jag medge. Efter att min och en av de turkiska volontärernas väg hem skiljdes åt så ökade jag steglängden omedvetet. En vit skåpbil körde efter mig, och två män hängde ut genom rutan och skrek. Vet inte varför, men jag slöt fingrarna runt nycklarna i högerhanden, som ett knogjärn. Utifall att, tänkte jag. Bara känslan gav mig viljan att smacka till någon.

Hur som helst, nu sitter jag i lägenheten och dricker öl med två andra volontärer. Knäppte två hastiga bilder som skulle kunna täcka upp mitt korta, tråkiga blogginlägg. Här är dom:




Jag och min rumskamrat Katarina från Makedonien. Jag ser en aning retard ut men det bjuder jag på.



Jag försöker ha ihjäl Veronica från Spanien, en av fem volontärer som jag delar lägenheten med.

Måndag 3 sep 23:06 lokal tid

 

Go hard, or go home

 

Har tagit tre dagar ledigt i veckan för skrivandet på boken. Vanligtvis får varje volontär endast två dagar ledigt per månad, rent teoretiskt borde det innebära att jag endast har en nästa månad. Men ingen räknar dagar ändå så, det verkade gå bra. Vet inte ännu vilka dagar de blir, men intensiva lär de bli.

 

Att vara volontär är så mycket mer än bara själva arbetet man utför. Det är en livserfarenhet, blir en del av ens vardag. Det ända man har, när man väl är här. Man förlitar sig på varandra och verksamheten. Lever tätt inpå varandra, släpper in folk, släpper taget om folk. Berättar saker, lär känna varandra och sig själv. Man blir som ett team, ett gäng, en familj – kalla det vad ni vill. Och som man ser i alla dokusåpor (Big brother, paradise hotel, robinson osv.) där folk som inte känner varandra, från olika ställen och bakgrunder ska leva med varandra, så väcks ju skvallret och skitsnacket.

 

Detta är inget undantag. H**vete, vad snacket går. Inte bara inom organisationen utan om lokalborna också! Och självklart får ingen berätta det ena för den andra. Det lovas från höger till vänster. Packter eller rättare sagt gruppbildningar finns trotts att ingen vill erkänna det.

Alla är så förvirrade att man undrar om någon egentligen har någon koll på nåt. Och självklart, läcker det ut här och där, till någon som inte bör veta. Det är ju det som är halva grejen. Alltid finns det något att diskutera.

 

Visserligen, finns det ju en hel del charm i detta också. Man vinner förtroende, tror man kan lita på någon blir förvånad över att någon annan tycks veta precis samma sak. Och vet man något av värde, en sk hemlighet, så har man ju inte någon att dela den med heller (!!) Ingen på bloggen, eller facebook känner ju dem som snacket handlar om. Vad har de för nytta om man skvallrar??

Så valet är ju ganska uppenbart, man berättar till någon som man lärt känna under två veckor. Patetiskt egentligen. Men det är ju kryddan i vardagen. Vad ska man annars ägna sig åt?

*Jag vet att det finns nuvarande volontärer som läser min blogg; snälla ta detta inlägg med en nypa salt.

 

Batterierna till digitalkameran har legat på laddning i två veckor nu, och är fortfarande inte klara... Uppenbarligen verkar inte jag bry mig, det var Kate min rumskamrat som noterade det. Att hon orkar dras med mig?! Jag kommer bli ledsen dagen hon lämnar oss..

 

Blues festival på onsdag eller Duman konsert på lördag? Svårt val.. äh, varför ska man välja. Go hard, or go home.

Lördag 1 okt 23:17 lokal tid

Idag, idag... anlände två nya volontärer! Båda två från Ungern, båda två tjejer, båda två kan turkiska sen tidigare och båda två stannar i sex månader. Det är i princip det jag vet, by now. Och ytterligare en tjej och en kille från Tyskland. Icke voluntärer vilket förklarar varför alla tycks veta så lite om dem. Men dom är här iaf. Han stannar i en vecka, hon i sex månader. Synd, vi behöver verkligen killar här. No joke.

Och innan jag kom var vi ockuperade av italienare, nu av tyskar. Men jag trivs vilket som. Gladare kan jag inte vara än för tillfället – och ni kan säkert förstå varför – i’m no longer the new volunteer! Aaahh! It feels good!

 

Idag, idag... var jag och my sweet roommate Katarina ute och shoppade med grannarna från lägenheten i huset bredvid. Tre super söta och roliga tjejer. Väl i det stora shoppingcentret mötte vi deras två turkiska pojk vänner. Det var grymt roligt, och foto togs från höger till vänster.

De hade framförallt väldigt kul åt alla som tittar på mig. Ni vet det, jag vet det, det går inte ungå, jag är blond, främmande, de stirrar, tittar, sjunger, stannar trafiken och gör allt vad de kommer på. Det har blivit en vana och en del av vardagen, för mig. Så det stör mig inte längre, men uppenbarligen alla jag tycks vara ute och gå med.

Men våra kära lokala vänner kallade dem för oxar och vi fulade oss tillsammans och vek oss dubbla i skratt.

Jag köpte en ny handväska, ett par jeans och örhängen. Inga större inköp, men ack vad jag spanat in tänkbara framtida köp. Detta kommer bli dyrt i längden.

 

Idag, idag... skiter jag fortfarande knäck, inget att glädjas över. Och jag vet, "Blir det inte lite för väl personligt att tala om det för hela världen på bloggen?" – kanske ni tänker. Mitt svar är nej, jag skriver för att lära mig, er, och visa hur verkligheten som volontär i Antep kan se ut. Och jag tycker det är en viktig detalj att veta, om man tänker besöka Turkiet. Att det kan hända och man bör vara beredd på att man kan komma att skita knäck fortfarande, två veckor efter arrival, om inte längre om man har otur.

 

Detta kommer bli ett tuft år, både för mig, men också för er läsare får jag en känsla av...

 

Ps.. och du som inte kan engelska men ändå skriver kärleksmeddelanden till mig på Facebook, och kryptiska meddelanden på turkiska till min pojkvän. Kan du vänligen sluta. Tack.